Designprinciper för stadsförnyelse i industriarv

Sammanfattning: Sveriges industrimiljö har blivit ett kulturarv. I landet som en gång varit ett produktionsland med stora industrier som har sysselsatt många människor finns idag mer eller mindre brukbara industrilandskap kvar som vittnar om den svenska industrialismen. Denna förändring har berott på bland annat förändringar i samhällsstrukturen, den globaliserade ekonomin och rörliga arbetsmarknaden. I dagens Sverige är det industriella kulturarvet, och dess ofta monumentala tegelbyggnader, under omvärdering. Från att ha varit en levande industri som städers ekonomi har vilat på har fabriks- och verkstadslokaler periodvis stått tomma eller fått ny funktion i form av kulturverksamhet eller kontorslandskap. Ofta med hjälp av hänsynslös renovering och omvandling. Under lång tid var inte industriarvet någonting som innefattades av varken den nationella eller lokala kulturmiljövården. Hur kommer det sig att det tog så lång tid för industriarvet att bli en del av kulturarvsbegreppet och därigenom erhålla samma bevarandevärde och varsamma hantering? Komplexiteten med det nära industriarvet verkar ligga både i kulturarvsbegreppets definition och i att själva sinnebilden för fabriker och industrier under industrialismen var modernitet och framtid. Kan detta ha påverkat människors och instutitioners syn på industri som kulturarv? Industriarvet är ett kulturarv nära i tiden som idag levande människor personligen kan relatera till. Det har ständigt omgärdats av en diskussion kring dess legitimitet och värde men har nu tagit plats som ett relevant område för kulturarvsförvaltning och bevarande. Begreppet industriarv har tagit form. Vid stadsförnyelseprocesser i städer där denna typ av fysiska spår från industrialismen står kvar som monument över en förgången samhällsstruktur väcks frågan hur dessa bör hanteras. De gamla fabriksmiljöerna kan inkluderas i stadsförnyelsediskussionen eller bevaras som fysiska minnesbilder över en förfluten tid. Går det att hitta ett förhållningssätt för att kunna bruka kulturarvet och specifikt industriarvet i stadsplaneringen? Bör vissa egenskaper och strukturer användas och lyftas fram för att de berättelser som industriarvet rymmer ska synas i stadsplaneringen? Vilken relevans har invånarnas relation till platsen i fråga vid stadsförnyelsediskussionen? Industriarvet kan tyckas komplicerat att hantera vid stadsbyggnadsprojekt då det inte enbart består av fabriksbyggnader, maskinhallar och verkstadslokaler utan är till stor del ett immateriellt arv som består av berättelser, historier och människoöden. Att bevara arbetarnas livsmiljö har inte alltid varit självklar i en kulturarvstradition som har varit förbehållen slott och herrgårdar eller spår av ett sedan länge förgånget bondesamhälle. Men eftersom industriarvet nu är ett relevant ämne för bevarandefrågor och fortfarande finns representerat på många platser i Sverige har frågan om vilken plats dessa spår har i staden och hur planerare bör hantera detta arv blivit aktuell.