Den småskaliga vattenkraftens genombrott i 1910-talets Norrbotten: en studie av landsbygdselektrifiering ur ett systemperspektiv

Sammanfattning: Denna uppsats utgör ett försök att förstå de drivkrafter som låg bakom det
tämligen omfattande byggandet av mindre vattenkraftverk (understigande 1500
kW) som inträffade i Norrbotten vid mitten av 1910-talet. Ett annat mål med
uppsatsen var att undersöka vilka problem som en entreprenör inom småskalig
vattenkraft kunde stöta på i konstruerandet av ett tekniskt system.

En vanlig förklaring till att byggandet av småskalig vattenkraft tog fart
vid 1910-talets mitt har varit att det första världskriget orsakade en
energikris då tillförseln av fotogen för belysning i stort sett upphörde.
Undersökningen har visat att planerna på att bygga mindre vattenkraftverk i
vissa fall föregick denna energikris. Andra faktorer har uppenbarligen
varit viktiga drivkrafter bakom övergången till elektricitet. Framförallt
hade elektriciteten en konkurrensfördel då den både kunde tillhandahålla
belysning och motorkraft. Elektrisk belysning hade också kvalitativa
fördelar mot den tidigare använda öppna lågan. Lagstiftningen gynnade också
byggandet av vattenkraftverk och tillhörande ledningsnät. Bonderörelsen var
starka anhängare av elektriciteten då den hade flera fördelar för
jordbruket.

Uppsatsens andra del utgår från att förklara den småskaliga vattenkraften
ur ett systemperspektiv. Som fallstudie används ett kraftverk i Lillpite,
Piteå kommun, på 300 hästkrafter som stod klart år 1917. Det största
problemet för detta kraftverk var att balansera företagets lönsamhet mot
kundernas krav på billig och tillförlitlig elektricitet. I kraftverkets
etableringsfas fungerade denna balansgång tämligen väl men företaget kom
redan påföljande år att hamna i en ekonomisk kris pådriven av höga räntor
och kundernas krav på tillförlitlig elektricitet. Företaget konkurrerade
dessutom med andra elleverantörer om marknaden. Norrbottens
elektricitetsförening bildades 1919 och kom att bistå samtliga
elleverantörer i Norrbotten med sakkunnighet samt medla i konflikter. För
Lillpites del bestod lösningen i att minska sitt kraftnät och endast
distribuera ström till landsbygden utanför Piteå. Lillpites tidigare
åtaganden om elkraft till Piteå stad upphörde år 1923 då ledningen från
kraftverket i Porjus stod klar och den norrbottniska kusten kunde
elektrifieras av det framväxande nationella elnätet.