Missbrukarvården - en rättshistorisk tillbakablick

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Författare: Sara Almkvist; [2006]

Nyckelord: Socialrätt; Law and Political Science;

Sammanfattning: Denna uppsats syftar till att beskriva missbrukarvårdens utveckling under 1900-talet. Således återfinns i uppsatsen redogörelser för samtliga tvångslagar för missbrukare under denna tidsperiod. Jag har i huvudsak koncentrerat mig på att utreda vilka kriterier som har krävts för att kunna tvångsomhänderta en person enligt de olika lagarna, vad syftet med vården har varit enligt de olika lagarna, samt hur vården har varit utformad. 1913 fick Sverige sin första lag om tvångsvård av missbrukare, 1913 års alkoholistlag. Denna lag, som hade en starkt samhällsskyddande prägel, riktade sig mot de redan utslagna alkoholmissbrukarna som ansågs hota den rådande samhällsordningen och som samhället behövde skydda sig emot. Missbrukaren togs in på anstalt där det rådde arbetstvång eftersom ett hårt kroppsarbete förväntades leda till ett sundare liv. Denna brist på omsorg om den enskilde individen mötte snart skarp kritik, bland annat från nykterhetsrörelsen. Kritiken möttes genom tillsättandet av två utredningar, vilkas arbete ledde till stiftandet av en ny lag, 1931 års lag om alkoholistvård. Denna lag satte visserligen individens behov av vård framför samhällets behov av skydd, men de samhällsskyddande motiven dröjde sig till viss del kvar i lagstiftningen. Även de förebyggande åtgärderna betonades starkt i denna lag. Även 1931 års lag utsattes så småningom för kritik och 1954 tillkom 1954 års nykterhetsvårdslag. Den bärande tanken i denna nya lagstiftning var att ingripanden mot missbrukare skulle kunna medges på ett betydligt tidigare stadium än vad som varit möjligt tidigare. Därför talades det nu om nykterhetsvård istället för alkoholistvård. Syftet med lagen var att återföra den som missbrukade alkoholhaltiga drycker till ett nyktert liv. År 1981 var tiden mogen för en ny vårdlag för missbrukare, lag (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall. En av de största nyheterna i denna lagstiftning var att den även inkluderade narkotikamissbruk som en grund för omhändertagande. Däremot omfattades inte andra beroendeframkallande medel än just narkotikaklassade preparat. En annan viktig förändring var att vårdtiden kortades ner väsentligt, från en maximal vårdtid på två år under nykterhetsvårdslagens tid, till en ny huvudregel om två månader med möjlighet till ytterligare två månaders förlängning. En stark tro på den enskildes förmåga till förbättring hade nu etablerats, vilket förmodligen bidrog starkt till de förkortade vårdtiderna. Efter endast några år ansåg lagstiftaren att den ursprungliga LVM-regleringen var i behov av revidering och en ny omarbetad lag, lag (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall trädde i kraft den 1 januari 1989. Flera viktiga förändringar genomfördes i den nya lagen, vårdtiden förlängdes nu till sex månader och det infördes en ny specialindikation kallad den sociala indikationen som skulle möjliggöra omhändertaganden av yngre missbrukare innan deras utveckling allvarligt riskerades. Dessutom utvidgades lagens tillämpningsområde ytterligare genom att lagstiftaren lät den omfatta även missbrukare av andra beroendeframkallande medel än alkohol och narkotika. Missbrukarvården har således genomgått stora förändringar under 1900-talet, och den mest framträdande olikheten mellan de tidigaste och senaste lagstiftningarna måste sägas vara avsikten med tvångsåtgärderna. I början av 1900-talet tvångsomhändertogs missbrukare för att det övriga samhället behövde skyddas ifrån dem. Nu står istället individens behov av vård och hjälp i fokus, och man omhändertar således missbrukare för deras egen skull och inte för samhällets.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)