Kolliderande syften. Om hanteringen av unga lagöverträdare i straffrätt och socialrätt

Sammanfattning: Unga lagöverträdare särbehandlas idag straffrättsligt. De ska hållas utanför kriminalvården och istället företrädelsevis bli föremål för insatser inom socialtjänsten. Syftet bakom samarbetet mellan straffrätt och socialrätt är att unga individer är sårbara, påverkbara och med en bristande ansvarsförmåga. Denna samverkan kompliceras av att straff- och socialrätt är två rättsområden vars syftebeskrivningar och grundläggande principer i mångt och mycket befinner sig på ständig kollisionskurs med varandra. Straffrättens grundläggande syfte kan sägas vara handlingsdirigerande kontroll. Dagens straffrättsliga system har tagit avstånd från den behandlingsideologi som präglade brottsbalkens framväxt, och har idag sin grund i en klassisk straffrättssyn med förutsebarhet, klarhet, konsekvens och proportionalitet som ledstjärnor. Socialrättens grundläggande syfte är en förmånstanke. Individen ska tillförsäkras det stöd och den vård som denna har rätt till, främst genom frivilliga åtgärder. Dikotomierna stöd och kontroll kan möjligen gå att förena, men ju mer straffrätten rör sig mot ökad repression och en ökad betoning av straffvärdet, desto större blir avståndet till socialrättens frivilliga samförståndslösning. I påföljdsbestämningen gällande unga lagöverträdare står straffrättens proportionalitetsprincip, där brottets straffvärde ska vägas mot påföljden, i motsatsförhållande till socialrättens behovsprincip, där individens vårdbehov ska vägas mot insatsen. Att ge vården en straffrättslig tyngd är vanskligt ur ett socialrättsligt perspektiv, då det kan påverka synen på den vård som ges även till de unga som inte begått något brott men som ändå är i behov av tvångsvårdande insatser. Verkställigheten för det grövsta straffet, sluten ungdomsvård, sammanfaller idag med den slutna tvångsvården på de särskilda ungdomshemmen. För en ung person med ett behov av tvångsvårdande insatser kan en sådan institutionsvistelse komma ifråga efter ett flertal olika beslut av skilda aktörer, såväl renodlade socialrättsliga beslut som beslut om åtalsunderlåtelse eller straffrättsliga domar. Vidare kan två ungdomar som begått brott med exakt samma straffvärde bli föremål för totalt skilda insatser beroende på deras respektive individuella vårdbehov. Sammanfattningsvis kan systemet som det är utformat idag inte fullt ut sägas uppfylla de straffrättsliga kraven på konsekvens, förutsebarhet, effektivitet eller rättssäkerhet. Även de socialrättsliga principerna är utsatta för omfattande kompromisser. Dikotomierna stöd och kontroll, vård och straff, kan gå att förena inom ett system där vården ges inom ramen för en bestraffning. Men, som effekten i mångt och mycket blir idag, att straffa genom vårdinsatser, är ytterst betänkligt.