Familjehemsplacerade barns rätt till en familj för livet- Återförening och planering för varaktighet i svensk och engelsk rätt

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att jämföra hur lagstiftaren i svensk och engelsk rätt har försökt tillgodose familjehemsplacerade barns behov av varaktiga relationer och en fast tillvaro. Vikt läggs även vid att undersöka hur respektive lands reglering förhåller sig till Europakonventionens och Barnkonventionens bestämmelser. Den svenska respektive den engelska regleringen har tagit sin utgångspunkt i olika skolor. Den svenska familjehemsvården utgår från den relationsorienterade skolan vilket innebär att fokus i stor utsträckning ligger på tillfälliga placeringar och återförening med de biologiska föräldrarna. Den engelska familjehemsvården har däremot i stor utsträckning präglats av det behovsorienterade synsättet vilket innebär att fokus i stället ligger på permanenta placeringar och alternativ till återförening. Utgångspunkten i de båda länderna är att barnet skall återförenas med sina biologiska föräldrar. En tydlig begränsning i återföreningsprincipen är de möjligheter till planering för varaktighet som finns i ländernas lagstiftning. Enligt svensk rätt skall socialnämnden överväga om det finns skäl att ansöka om överflyttning av vårdnaden till familjehemsföräldrarna när barnet har varit familjehemsplacerat i tre år. I engelsk rätt skall en plan för varaktighet upprättas när barnet varit familjehemsplacerat i sex månader. I engelsk rätt finns det en rad alternativ för att skapa varaktiga uppväxtförhållanden för ett familjehemsplacerat barn. Dessa alternativ står öppna sedan barnet bott i familjehemmet i ett år. Adoption har i England länge ansetts vara det bästa sättet att skapa trygghet och varaktighet för ett familjehemsplacerat barn. I England finns det till skillnad från Sverige en lagregel som uttryckligen tillåter adoption även mot föräldrarnas vilja. När en återförening bedöms vara möjlig finns det i svensk rätt ett tydligt regelsystem som möjliggör och uppmuntrar en sådan. När en återförening däremot inte bedöms vara möjlig uppvisar svensk rätt stora brister. I engelsk rätt kan förhållandet sägas vara det omvända. Det finns stora möjligheter att erbjuda familjehemsplacerade barn varaktiga uppväxtförhållanden men det är tveksamt om möjligheten till återförening med de biologiska föräldrarna utreds i tillräckligt stor utsträckning. Ländernas regleringar kan kritiseras för att inte i tillräcklig utsträckning ta hänsyn till Europakonventionens och Barnkonventionens bestämmelser. Beträffande den engelska regleringen kan den betoning som ligger på adoption och de grunder på vilka adoption kan beslutas mot en biologisk förälders vilja ifrågasättas. I den svenska regleringen kan i stället ifrågasättas lämpligheten i att många barn lever familjhemsplacerade i många år i samma familjehem utan att det sker någon förändring i vårdnaden.