Sjuksköterskors erfarenhet av medveten närvaro och dess betydelse för vårdrelationen inom psykiatrisk omvårdnad : En interjuvstudie

Sammanfattning: Bakgrund: Vårdrelationen är ett samspel och består av all kommunikation som sker i   vårdsituationerna med hållning, samtal och handlingar. Det finns forskning som visar att upplevelsen av vårdrelationen är betydande för patienters tillfrisknande inom psykiatrisk omvårdnad. Samtidigt finns skildringar om hur utmanande psykiatrisjuksköterskor kan uppfatta vårdrelationen. Sjuksköterskans förmåga till närvaro beskrivs som essentiellt i vårdrelationen. Medveten närvaro innebära att genom riktad uppmärksamhet bli medveten om ögonblicket här och nu. Forskning pekar på att träning i medveten närvaro verkar gynnsamt för sjuksköterskor genom att ge ökad fokus och utrymme för reflektion, en större acceptans och empati. Därtill finns studier på patienter som indikerar en större tillfredställelse i kommunikationen med sjuksköterskor som praktiserar medveten närvaro. Vårdrelationen beskrivs som essentiell i psykiatrisk omvårdnad varför en fördjupad förståelse för hur medveten närvaro påverkar båda dess parter anses betydelsefullt att utforska. Syfte: Beskriva sjuksköterskors erfarenheter av medveten närvaro och dess betydelse för vårdrelationen inom psykiatrisk omvårdnad.  Metod: Kvalitativ design med semistrukturerade intervjuer.  Informanterna var sju sjuksköterskor verksamma på mottagningar inom psykiatri och beroendevårdens öppenvård. Som analysmetod användes kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Resultatet pekar på att när sjuksköterskor är medvetet närvarande i vårdrelationen påverkas båda parter positivt.  Aspekter som påverkade patienten var att bli sedd och lyssnad på, att bli bemött i nuet, att inte dömas och att bli betraktad som en hel människa. När sjuksköterskorna var medvetet närvarande gynnades färdigheter som att stanna upp och observera samt bidrog till ökad flexibilitet och sensibilitet i vårdrelationen. Medveten närvaro beskrevs därtill som hjälpsamt för den personliga utvecklingen och gjorde det lättare att vara autentisk i vårdrelationen. Förhållningssättet beskrevs som återhållsamt, motsatsen till att fixa eller lösa patientens svårigheter. Detta gjorde upplevelsen av vårdrelationen för sjuksköterskorna som mer givande, roligare och tryggt istället för en känsla av börda eller att ta över patientens ansvar och elände. Diskussion: Resultatet diskuterades utifrån Jean Watsons teori för mänsklig omsorg samt relevant forskning.