“Mamma och pappa lärde mig lite att läsa... Och min häxbok” : - En kvalitativ studie kring barnets eget perspektiv på sin läs- och skrivutveckling.

Sammanfattning: Studiens syfte är att skildra några barns tankar kring hur de lärt sig läsa och skriva samt varför denna förmåga uppfattas som meningsfull att inneha. Med en kvalitativ forskningsmetod som grund genomfördes semistrukturerade intervjuer med några barn i förskoleåldern kring deras syn på sin literacyutveckling. Vårt teoretiska ramverk för studien är den sociokulturella teorin, där tanken att allt lärande sker i samspel med andra är central. Barnen beskriver att det är i ett socialt samspel främst i hemmet med någon familjemedlem som de tillskansat sig kunskap kring läsning medan skrivinlärningen i viss mån skett på egen hand med hjälp av böcker eller liknande artefakter. Barnens beskrivningar av funktionsaspekten samt meningen med att kunna läsa samt skriva belyses utifrån barnens perspektiv. Barnen tycks främst se ett instrumentellt värde i att inneha dessa kunskaper. Det är viktigt att kunna läsa och skriva för att föräldrarna säger det, för att kommande skolgång kräver det eller inför vuxenlivet. Några barn menade dock att för dem har förmågan att läsa och skriva ett värde i sig. Det ger dem glädje och lust här och nu. Det verkar inte som om leken sammankopplas med inlärning, vilket kan vara ett svar på varför barnen upplever att de lärt sig läsa och skriva hemma och inte på förskolan. Tydligt för oss i studien blev också att samtliga intervjuade barn såg sitt kunnande och verbalt kunde förmedla detta till oss. Barnen såg också funktionen med att inneha denna kunskap, vilket vi menar frambringar det meningsskapande som är så viktigt i barnens livsvärld.