Hur våld inom familjen påverkar bedömningen av barnets bästa i beslut om vårdnad, boende och umgänge

Sammanfattning: Syftet med uppsatsen är att undersöka hur familjevåld påverkar bedömningen av barnets bästa i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Med våld avses våld riktat mot någon annan i familjen än barnet. Jag har använt mig av tre frågeställningar för att lyfta fram vilken betydelse våldet har för barnet. Den första frågeställningen är mer övergripande och handlar om hur våldet påverkar barnets bästa. Den andra tar upp avvägningen mellan de två bedömningsgrunderna i 6 kap. 2a § FB, nämligen risken att barnet far illa och barnets behov av en god kontakt med båda föräldrarna, och syftar till att undersöka hur mycket våld som krävs för att det ska väga tyngre än barnets behov av kontakt med den våldsutövande föräldern. Den tredje frågeställningen behandlar våldets praktiska konsekvenser för beslut om vårdnad, boende och umgänge. Jag har använt mig av en kvalitativ metod bestående av samtalsintervjuer med domare som komplement till den juridiska rättdogmatiska metoden. Motivet till detta är att barnets bästa är ett begrepp vars exakta innebörd inte är närmare definierat i lagtext. Det är istället upp till domstolen att avgöra vad barnets bästa är i varje enskilt fall. Risken att barnet far illa på grund av våld mot någon annan familjemedlem är endast en av flera omständigheter som ska beaktas vid bedömningen. Eftersom domstolen har ålagts ansvaret att tolka begreppets innebörd så är också domares åsikter och kunskap om våldets betydelse för bedömningen relevant för uppsatsen. Våld påverkar barnets bästa på flera sätt. Barnet riskerar att fara illa av att bevittna våld. Det påverkar också barnets rätt till trygghet, risken att barnet själv utsätts för våld, barnets möjlighet till kontakt med den våldsutövande föräldern och föräldrarnas förmåga att tillgodose barnets behov. Det finns vissa faktorer som kan ge vägledning om vilken betydelse våldet har för bedömningen av barnets bästa, såsom våldets karaktär, tidpunkten för när det inträffade och hur allvarligt våldet varit. I slutändan är det dock omständigheterna i det enskilda fallet som avgör vilken betydelse våldet har för ett beslut om vårdnad, boende och umgänge. Varken intervjuerna eller förarbetena ger några tydliga riktlinjer för hur våldet ska bedömas och därmed är det oklart vilken betydelse våldet har för bedömningen av barnets bästa. Det är också oklart vilken betydelse våldet har i relation till barnets behov av kontakt med båda föräldrarna, ibland väger våldet tyngre och i andra situationer gör det inte det. Resultatet av intervjuerna visar att det är nästintill omöjligt att göra en avvägning mellan bedömningsgrunderna i 6 kap. 2a § FB i praktiken med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Det finns också praktiska problem med beslut om vårdnad, boende och umgänge när det förekommit våld inom familjen. Våldet kan ibland skapa en konflikt mellan barnets bästa och den våldsutsatte förälderns rätt till skydd. I vissa fall går de här problemen inte att lösa med de medel som finns tillhands och i en sådan situation måste domstolen göra en avvägning mellan barnets bästa och förälderns skyddsbehov. Resultatet av intervjuerna med rådmän och hovrättsråd visar att den här typen av mål är svåra att utreda och att det näst intill är omöjligt att säga något generellt om våldets betydelse. Det är omständigheterna i det enskilda fallet som i slutändan avgör hur mycket inflytande våldet får på bedömningen av barnets bästa. Att målen är svårutredda gör det extra viktigt att den utredning som ska ligga till grund för bedömningen är täckande. En slutsats är därför att det behövs tydligare riktlinjer för vilka faktorer som ska beaktas i en riskbedömning. Det är även viktigt att kommunikationen mellan domstol och den som uppdras att genomföra själva utredningen fungerar, samt att den expertis om barnets bästa som personer med annan yrkesbakgrund besitter kommer till tydligt uttryck i vårdnadsutredningen. Det svåraste med att göra en riskbedömning tycks vara att hantera bevisningen, framför allt när den enbart består av ett påstående från den ena föräldern. Bevisningen, eller snarare avsaknaden av bevis, är också ett generellt problem i mål om våld i nära relationer. Det är oklart hur mycket mer än ett blankt påstående om våld som behövs för att det ska tillerkännas betydelse i bedömningen, men normalt sett krävs någon form av stödbevisning. Resultatet från intervjuerna visar också att tingsrätten ofta är bättre lämpad än hovrätten att göra en bedömning till barnets bästa eftersom tingsrätten har en annan kontakt med parterna än vad som är möjligt vid hovrätten. Det framkom också att få mål av den här sorten blir föremål för överprövning, varför tingsrätten också har mer erfarenhet om våldet betydelse för barnets bästa än hovrätten. Det kan även ifrågasättas om rättsväsendet verkligen är rätt forum för att fatta beslut i denna typ av frågor eftersom det krävs så mycket kunskap om varje familjs enskilda förhållanden för att kunna avgöra vad som är bäst för barnet.