Bevisvärdering vid våldtäkt - med fördjupning på stödbevisning

Sammanfattning: Våldtäkt är ett ord som väcker många känslor och associationer hos människor i dagens samhälle. Alla har på något sätt kommit i kontakt med det, även om han eller hon inte själv varit drabbad eller känner någon som har. Med jämna mellanrum är våldtäkt och sexuella övergrepp i stort ett stort och hett ämne i media. Tyvärr speglar inte alltid deras bild av hur det ser ut, den som finns i verkligheten. Det är enkelt att tycka och tänka utan att egentligen vara insatt i vad det innebär, både att bli våldtagen eller att vara den som blir straffad för det. För polisen och åklagaren under förundersökningen är det en svår uppgift att ställa rätt frågor och analysera huruvida anklagelserna stämmer eller räcker för att väcka åtal. När åtal väckts och det kommer till domstolen har de en lika svår och komplicerad uppgift där att ta hand om den information som kommer fram i form av utsagor, vittnesmål och förhoppningsvis övrig bevisning. Syftet med uppsatsen är att belysa hur bevisföringen och värderingen av våldtäktsbrottet ser ut, och lyfta fram dess svårigheter och problematik. Det har också varit att få fram vad själva brottsrubriceringen innebär och vad som krävs för att en handling skall kunna bedömas som våldtäkt. Syftet har vidare varit att titta närmare på vad stödbevisning är och vad det har för betydelse i processen. Om det används, varför det används och hur. I arbetet med detta har det framkommit frågeställningar som är: vad krävs för att en handling skall kunna rubriceras som våldtäkt? Hur ser bevisföringen och värderingen ut vid våldtäktsbrott? Vad är stödbevisning och vad har det för betydelse i svensk rätt och domstol? Gällande rätt avseende våldtäkt är baserad på en lagstiftning som tillkom år 2005 efter en omfattande reform med en del stora förändringar. Inför den nya lagstiftningen gjordes en utredning, som följdes av en proposition som ersatte sexuellt umgänge med sexuell handling och där det skulle vara tillräckligt att gärningsmannen framtvingat den sexuella handlingen genom misshandel eller annars med våld eller hot om brottslig gärning. Våldtäktsbegreppet skulle även ändras till att omfatta hjälplöst tillstånd. Principen om fri bevisprövning är det förfarande i den allmänna domstolen som rättegången skall vara uppbyggt från. Regeln om fri bevisprövning innefattar även principerna om fri bevisföring och fri bevisvärdering. I en rättegång finns det ett bevistema med huvudbevis och motbevis, och det är åklagaren som har den fulla bevisbördan. Det finns inga beviskrav i RB men HD har i praxis fastslagit att det skall vara ställt utom rimligt tvivel att den åtalade är skyldig till de gärningar han står åtalad för. Vid bevisvärdering görs en bedömning av sambandet mellan ett påstående om ett mänskligt handlande eller beteende i det förflutna och de bevis som finns av denna händelse. Syftet med denna process är att söka sluta sig att denna påstådda händelse också utspelat sig i verkligheten. Vid bevisvärderingen finns det olika metoder att använda sig av. Jag har valt att ta upp temametoden, värdemetoden och metoden om alternativa hypoteser. Bevisläget i sexualbrottsmål är speciellt svårt och kravet på tillräckliga bevis får enligt praxis inte efterges. Åklagarens utrednings- och bevisbörda får inte heller försvagas i dessa fall. Dennes uppgift blir att bevisa den brottsliga gärningen vars form uttrycks i lagstiftning, praxis och förarbeten. Vid bestämmandet av brottsrubriceringen är det inte kvinnans beteende före övergreppet eller parternas tidigare relation som skall stå i fokus eller få någon betydelse. Den straffrättsliga bedömningen skall grundas i huruvida offret med våld eller hot om våld utsatts för ett sexuellt övergrepp. I centrum för den rättsliga bedömningen skall gärningsmannens handling och vad som föranlett honom att utföra den stå. Det finns olika typer av bevis i brottmål där DNA är ett av dem. Värderingen av den tilltalades och målsägandens utsagor är ofta det centrala i våldtäktsrättegångar, då det vanligtvis saknas vittnesmål eller andra bevis. Hur målsägandens utsaga skall värderas och tolkas finns omskrivet och fastslagit i ett antal praxis från HD. Torkel Gregow, tidigare justitieråd och medlem av HD, har i en omtalad och erkänd artikel satt upp vad han kallar trovärdighetskriterium just vad gäller målsägandens utsaga. Trots att det sällan finns teknisk eller medicinsk bevisning vid sexualbrottsmål, är det ovanligt med renodlade utsagemål, mål som enbart baseras på målsägandeutsaga samt den tilltalades uppgifter. Stöd till de hördas versioner tillkommer oftast angående själva händelseförloppet genom att t ex anhöriga kan vittna om blåmärken på målsäganden samt om dennes hälsotillstånd vid olika tidpunkter. Det kan även vara vittnesmål angående den tilltalades alkoholkonsumtion och hur han/hon agerar i samband med det, eller andra uppgifter som kan vara av betydelse för målet och bevisningen. Det är denna typ av vittnesmål som kallas stödbevisning, och det är denna typ av bevisning som jag valt att studera närmare. Det finns i svensk rätt inget formellt krav på stödbevisning men den fyller oftast en funktion som stöd vid bedömningen av en utsagas bevisvärde. Däremot måste stödbevisningen vara förenlig med målsägandens utsaga för att räcka som full bevisning. HD har i NJA 1991 s. 83 och NJA 2005 s. 712 fastslagit vikten av stödbevisning i fall som saknar övrig bevisning, där våldtäktsåtalet ogillades i det senare med hänvisning till bristen på stödbevisning, och där åtalet bifölls i den första på grund av förekomsten som styrkte målsägandens utsaga. Efter dessa två domar har det efterlysts fler HD-prejudikat på området och dessa har nu kommit i form av NJA 2009 s. 447 I och II där de åtalade frikändes med hänvisning just till avsaknaden av tillräcklig stödbevisning. Åsikterna i doktrin efter den nu aktuella domen har varit att det inte är något nytt principiellt uttalande från HD som kommit i och med denna dom utan det är samma vägledning som de tidigare framfört. Efter att ha studerat stödbevisningens vara eller icke vara, och vilken betydelse den har för svensk rätt efter HD:s uttalande ville jag se hur domstolarna tolkar och anpassar sig efter praxis. Jag valde att studera och analysera åtta domar från HovR över Skåne och Blekinge från 2010 för att se om och i så fall hur de tolkar och använder sig av stödbevisning vid bevisvärderingen. Jag kom fram till att det i samtliga fall tas upp att det fanns vittnesmål till stöd för målsägandens berättelse men det är endast i fall nummer 2 som ordet stödbevisning skrivs ut. I de andra fallen kallas det stöd, men man kan med deras resonemang förstå att det är stödbevisning de pratar om och är ute efter. Ingen av fallen tar upp vikten eller användandet av stödbevisning som NJA 1991 s. 83, NJA 2005 s. 712 och NJA 2009 s. 447 I och II gör. Däremot tyckte jag mig se att de i varje enskilt fall tar upp egenskaper hos målsägandens berättelse som sedan ligger till grund för bedömningen, där ord som sammanhängande, detaljrik, övertygande, tillförlitliga, trovärdiga osv används vid bedömningen. Det tas även i flertalet av fallen upp att rätten inte funnit någon anledning till varför målsäganden skulle beljuga den tilltalade.