Det är lättare att säga att man inte vill än att visa att man inte kan! : En undersökning om läs-och skrivsvårigheter inom ämnet svenska.

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att undersöka hur lärare och skolledning tänker om specialpedagogik. Skolan ska tillgodose varje elevs behov och skapa förutsättningar så att alla når måluppfyllelse. Skolverket har sitt tydliga uppdrag med att alla barn, ungdomar och vuxna ska få en bra utbildning. Skolverket arbetar även med trygghet för alla elever och att rätt stöd och hjälp ska finnas för att eleverna ska nå målen. De ger stöd till personal och chefer på skolor och i kommuner (Skolverket, Vad är Skolverket?). Skolverket anger därmed ramarna som ska följas i undervisningen i varje skola med sin verksamhet och till all pedagogisk personal. Det är ett viktigt steg att beröra detta perspektiv utifrån den grundläggande bas som Skolverket ger för skolans utbildning av elever. Skolinspektionen klargör i en sammanställning av forskningsresultat att resultaten för svenska elever sjunker i internationella kunskapsmätningar (Skolinspektionen, Framgång i undervisningen, s. 2). Tidigare forskning visar att elevers problem med att läsning och skrivning brukar beskrivas med två olika begrepp. De fungerar synonymt med varandra även om de skiljer sig lite åt. Det ena begreppet är läs- och skrivsvårigheter och används för de elever som inte har de färdigheter som förväntas med hänsyn tagen till den ålder och den årskurs hen går i. Det andra begreppet är dyslexi och det används inom specifika läs-och skrivsvårigheter och det definieras oftast något snävare i det stora hela jämfört med det första begreppet (Asmervik, Ogden, Rygvold, 2001, s. 15). Karin Taube hävdar i sin bok Läsinlärning och självförtroende ett välkänt faktum, att det finns en stor grupp elever med läs- och skrivsvårigheter som inte är relaterade till begåvningsbrister. För de flesta elever handlar det med största sannolikhet inte heller om specifika läs - och skrivsvårigheter som kan höra till någon form av svaghet eller ”defekt”. Taube menar däremot att dessa elever redan i tidigt stadium har hamnat i ”onda cirklar” (Karin Taube, 2007, s. 64). Metoden som har använts för denna undersökning har varit intervjuer via mail. Arbetet med intervjuerna har genomförts med sex stycken pedagoger på en skola i Södermanland. Denna samling informanter blir varken till antalet eller med geografiskt läge representativa för hela landet Sverige. Samtliga har svarat relativt olika på frågorna och troligtvis beror detta på att de har olika befattningar inom skolans område. Resultatet kan sammanfattas med att en ämneslärare har mindre insikt i vad andra lärare tycker om metodval för att bearbeta elevers läs- och skrivsvårigheter. Specialpedagogen har goda exempel på vilka metoder som är lämpliga att användas för elever med läs- och skrivsvårigheter och precis som för ämnesläraren är kollegornas val av lämpliga metoder för att bearbeta läs- och skrivsvårigheter okända. Sammanfattningsvis kan man dra slutsatsen att ju närmare specialpedagogiken personalen jobbar desto tydligare exempel framkommer i intervjuerna. Ämneslärarna har sina uppfattningar och de skiljer sig något från specialpedagogens och speciallärarens. Hur skolledningen tänker och hur de ser på sin uppföljning av sitt arbete är en fråga som egentligen bara biträdande rektor aktivt svarade på. Då det nämns att uppföljning ingår i det systematiska kvalitetsarbetet som skolan genom skolprojektet har fått mer struktur på och som de ska använda sig av återkommande varje år. Där kommer uppföljningen automatiskt och risken för att de missar något bör rimligtvis minska.