Bacillus anthracis : naturliga utbrott, bioattacker och veterinärens roll

Sammanfattning: Biologisk krigföring är inte ett nytt begrepp, tvärtom har forskare hittat mängder av exempel på sådana attacker redan från medeltiden, och ännu längre bakåt i tiden. Framväxten av den moderna mikrobiologin på 1900-talet, startade dock ett helt nytt kapitel och det var plötsligt möjligt att uppföröka stora mängder patogener. Begreppet bioterrorism myntades och ett flertal sådana attacker utfördes. Ett av de kändaste exemplen skedde i USA, 2001, då antraxsporer skickades i brev. Bacillus anthracis är en grampositiv bakterie med tre huvudsakliga virulensfaktorer: en kapsel och två toxiner. Den bildar också sporer vid ogynnsamma förhållanden och dessa sporer är väldigt persistenta i miljön. Bakterien infekterar människor och djur via tre olika infektionsvägar: kutant, gastrointestinalt eller via inhalation. Naturlig smitta drabbar främst herbivorer, när de betar i kontaminerade områden, men vid ett utbrott kan även människor smittas, främst de som jobbar nära de döda djuren. Syftet med denna litteraturstudie är att undersöka varför B. anthracis har blivit ett så använt och välkänt biovapen och vilka skillnader som finns mellan naturliga och artificiella utbrott. Fokus kommer också att ligga på veterinärens roll under en bioattack och vid förebyggande arbete. B. anthracis har många av de egenskaper som ett biovapen bör ha. Sporer finns på många laboratorier runt om i världen, där de används för forskning, och lyckas man få tag på dem behöver de inte transporteras långt för att användas. Sporerna är tåliga och kan därav transporteras utan att de mister sin virulens. B. anthracis har också hög letalitet och morbiditet, vilket ofta är viktigt vid bioattacker, dock har bakterien en relativt hög infektionsdos. Trots att B. anthracis har många av de egenskaper som är viktiga för ett biovapen, krävs mikrobiologisk kunskap för att faktiskt kunna använda den. Vid misstanke om en bioattack med antrax har mikrobiologer tillsammans med epidemiologer och veterinärer en viktig uppgift att avgöra om det faktiskt är en bioattack och inte ett naturligt utbrott. Det första som kan observeras är om djur av olika arter smittats, eftersom det vid ett naturligt utbrott konstaterats att sjukdomen ofta drabbar en art, även om andra känsliga arter befinner sig i samma område. Vidare kan mikrobiologiska undersökningar visa vilken eller vilka stammar av bakterien det rör sig om. Vid flera stammar kan misstanke om bioattack förstärkas, eftersom en naturlig smitta kommer från ett endemiskt område, ofta med en stam. Om människor smittas kan också antalet kutant respektive inhalationssmittade jämföras. Vid ett naturligt utbrott är nämligen den kutana formen överlägset vanligast. Alla dessa faktorer kan användas för att skilja på ett naturligt utbrott och en bioattack. Veterinärer har också en central roll vid bioattacker. De flesta bioagens är zoonotiska och djur som drabbas kan användas som vaktpostdjur. Övervakning och att känna igen ovanliga utbrott är också essentiellt för att snabbt kunna identifiera bioattacker och därav minska smittans storlek, antalet insjuknade och antalet dödsfall.