En sanktionerad utveckling? – Om rättighetsbaserad domstolsprövning av EU:s och FN:s riktade sanktioner

Sammanfattning: Användningen av riktade sanktioner mot fysiska och juridiska personer har ökat dramatiskt under de senaste årtiondena. Åtgärder som frysning av tillgångar och reseförbud har ersatt traditionella handelsembargon och blivit bland de vanligaste utrikes- och säkerhetspolitiska verktygen i internationella organisationer som EU och FN. Riktade sanktioner har dock fått utstå betydande kritik från ett människorättsperspektiv. I de uppmärksammade Kadi-målen ansåg EU-domstolen att EU:s implementering av FN:s sanktioner mot terrorism var oförenlig med EU-rättens skydd för grundläggande rättigheter. Även Europadomstolen har utvecklat en liknande inställning, i synnerhet genom avgörandena i Nada och Al-Dulimi. Det står alltså numera klart att riktade sanktioners förenlighet med grundläggande rättigheter kan prövas av europeiska domstolar. Efter de inledande målen har ett stort antal processer mot riktade sanktioner förts inför europeiska domstolar. Denna processföring har i regel byggt på argumentation som rör påstådda kränkningar av grundläggande rättigheter. Målen har inte enbart rört sanktioner mot terrorism som drabbar individer utan även sanktioner mot regimer i tredje länder som drabbar statligt ägda företag. Den här uppsatsen analyserar och systematiserar EU-domstolens och Europadomstolens praxis rörande riktade sanktioners förenlighet med grundläggande rättigheter. Den utreder också i vilken utsträckning bedömningen av riktade sanktioners förenlighet med grundläggande rättigheter varierar beroende på vilken typ av mottagare sanktionerna riktas mot. Slutligen diskuteras det om det finns anledning att begränsa tillämpningen av rättighetsskyddet avseende vissa typer av mottagare. Genom att använda en teoretisk ansats som inspireras av Joseph Raz, betraktar den här uppsatsen grundläggande rättigheter som rättigheter, vilka begränsar staters suveränitet. I ljuset av detta perspektiv argumenteras det för att delar av EU-domstolens praxis är problematisk. Även om riktade sanktioner i hög utsträckning har kommit att riktas mot icke-statliga aktörer har den mellanstatliga karaktären av sanktionsinstrumentet inte helt och hållet försvunnit. I flera mål har statligt ägda företag i tredje länder åberopat skyddet för grundläggande rättigheter i talan om ogiltigförklaring mot sanktioner. EU-domstolen har också varit beredd att tillämpa skyddet för grundläggande rättigheter på dessa mottagare och har i flera fall ogiltigförklarat sanktionerna. Det fastslås i uppsatsen att den rättsliga prövningen av sanktioner innebär en avvägning mellan mottagarens grundläggande rättigheter och sanktionsregimens syfte. Resultatet av denna avvägning bör kunna variera beroende på vilken typ av mottagare som sanktionerna riktas mot.