"De osynliga barnen - om elevhälsoarbetet kring barn och unga med psykisk ohälsa"

Sammanfattning: Syfte: Syftet med vår studie är att utifrån ett diskursivt perspektiv undersöka hur professionerna i två barnhälsoteam och två elevhälsoteam talar kring arbetet i att förebygga psykisk ohälsa hos barn och unga. Vi har utgått från följande frågeställningar: • Hur beskriver teamet det förebyggande och hälsofrämjande arbetet kring psykisk ohälsa? • Hur talar teamet om arbetet kring barn med psykisk ohälsa? • Hur framställs samarbetet mellan de olika professionerna i teamet, övriga personalgrupper samt med hälso- och sjukvård och socialtjänsten? Teori och metod: Studien tar sin teoretiska och metodologiska utgångspunkt i ett dikursanalytiskt perspektiv där metod och teori är sammanflätade. Det empiriska materialet består av transkriberade texter från fyra fokusgruppsintervjuer i två barnhälsoteam och två elevhälsoteam. I utsagorna har vi identifierat olika diskurser och analyserat språkliga mönster. Resultat: I vår studie har vi uppmärksammat att teamen sällan talar om barn med psykisk ohälsa. Det är de neuropsykiatriska diagnoserna som får företräde vilket medför att barn med psykisk ohälsa inte blir identifierade och därmed riskerar att bli utan adekvat hjälp. Inom teamen finns en medvetenhet och önskan att arbeta efter styrdokumentens riktlinjer för elevhälsan. I talet kring det hälsofrämjande och förebyggande arbetet ser vi dock att gemensamma definitioner och arbetssätt inte har befästs i teamen. I verksamheten är det de akuta åtgärderna som får företräde trots att professionerna talar för ett proaktivt arbetssätt. De uttrycker att samverkan fungerar bra i teamen och att de kompletterar varandra men påpekar att det individuella arbetet får större utrymme på grund av tidsbrist. I samverkan med yttre instanser ser vi att ansvarsfrågan inte är klargjord, att tillgängligheten och dialogen brister vilket kan resultera i att utsatta barn inte får den hjälp de behöver. Studien visar också att den medicinska individinriktade diskursen är rådande vilket medför att problematiken främst förläggs till individen och familjen.