Geofysisk utvärdering av grundvattenskydd mellan väg 11 och Vombs vattenverk

Sammanfattning: Det kommunala bolaget Sydvatten AB ser till att det kommer rent och friskt dricksvatten ur våra kranar i sydvästra Skåne. Vattnet produceras vid Vombverket, ett vattenverk beläget ca 30 km öster om Lund och strax söder om Vombsjön. Vombverket består av 55 anlagda dammar där vatten som pumpas upp från Vombsjön får infiltrera ner i marken och bilda grundvatten. Från grundvattenmagasinet pumpas det sedan upp vatten, som efter några ytterligare reningsprocesser skickas ut i de kommunala vattenledningarna. I södra delen av anläggningen går en hårt trafikerad väg, väg 11 mellan Sjöbo och Veberöd, som förr var mycket olycksdrabbad. Med målet att skydda både vägens resenärer och vattenverket har Vägverket (idag Trafikverket) genomfört omfattande skyddsåtgärder. De har exempelvis byggt täta diken, höga skyddsvallar och gjort vägen bredare för att en olycka i närheten av vattentäkten inte ska äventyra sydvästra Skånes vattenförsörjning. Under våren 2011 uppstod frågan om hur dessa skyddsåtgärder klarar mer kontinuerliga påfrestningar, såsom vägsalt och andra föroreningar. För att ta reda på detta undersöktes ett 400 x 200 m stort område mellan väg 11 och Sydvattens närmaste pumpar. Undersökningen inleddes med att inspektera markens ledningsförmåga, och eftersom mark som innehåller vägsalt uppvisar högre ledningsförmåga än opåverkade områden, går det på detta sätt att hitta förorenade områden. Instrumentet som användes kan liknas med en avancerad metalldetektor och kallas stångslingram. Stångslingramen kan upptäcka strukturer och föremål som leder ström bättre (eller sämre) än det omgivande materialet. Markens ledningsförmåga ritades upp i kartform och ett område i sydvästra delen av det undersökta området visade sig ha förhöjd ledningsförmåga. För att få mer information om orsaken till områdets höga ledningsförmåga mättes markens förmåga att inte leda ström, vilket kallas resistivitet. Olika resistiviteter orsakas av olika material och därför kan man tolka markens uppbyggnad med hjälp av resistivitetsmätningar. Förutom dessa s.k. geofysiska undersökningsmetoder, borrades ett observationsrör i området med den höga ledningsförmågan. I det röret, och i fem andra rör som redan fanns i området, mättes vattennivån och vattnets innehåll av kemiska ämnen. Vattenanalysen visade inte några tecken på att vägsalt från vägen tagit sig förbi Vägverkets skyddsåtgärder längs väg 11. Resistivitetsundersökningen och mätningarna i observationsrören visade att orsaken till den förhöjda ledningsförmågan (i området nära väg 11) troligtvis beror på att grundvattenytan finns närmare markytan i sydväst jämfört med grundvattenytan i resten av området. Ökad ledningsförmåga kan nämligen uppstå även när marken är fylld av sötvatten utan föroreningar, eftersom den marken då leder ström bättre än när marken är torr. Sammanfattningsvis tyder allting på att Vägverkets skyddsåtgärder har fungerat bra.