Mekanismer bakom bensimidazolresistens

Sammanfattning: Anthelmintikagruppen bensimidazoler (BZ) har använts på många djurslag sedan början av 1960-talet. BZ verkar genom att hindra αβ-tubulin dimerer att bygga på mikrotubuli. Cellernas cytoskelett bryts då ner vilket hämmar många viktiga funktioner som exempelvis förmågan till celldelningar. Att BZ är lågt toxiska mot värddjuret har gjort dem populära, men den frekventa användningen har lett till resistensutveckling hos många nematodarter. De nematoder där resistensen är mest utbredd är Haemonchus contortus hos får och inom gruppen cyathostomer hos häst. Det finns i dagsläget allt färre besättningar där BZ har tillräcklig effekt mot dessa parasiter. För att motverka fortsatt resistensutveckling behövs mer kunskap om de underliggande mekanismerna. I denna litteraturgenomgång har nuvarande kunskap om resistensmekanismerna mot BZ hos H. contortus och cyathostomerna sammanställts för att ge en överblick av vad vi vet idag. Mekanismerna bakom resistensen hos H. contortus är de mest studerade och där har en mutation i kodon 200 i β-tubulin isotyp 1-genen visats vara korrelerad till resistensen. Mutationen, F200Y, gör att tyrosin uttrycks istället för fenylalanin vilket minskar antalet bindningar mellan tubulin och BZ. Hos maskar som saknat mutationen i kodon 200 har istället en mutation i kodon 167 eller 198 upptäckts och även dessa anses vara kopplade till resistensen hos H. contortus. Hos hästens cyathostomer är inte kopplingen mellan mutationen F200Y och resistensen lika stark som hos H. contortus och det har visats att resistenta isolat kan sakna denna mutation. Samma substitution som setts i kodon 200 har här setts i kodon 167 så att den då kodat för tyrosin istället för fenylalanin och detta verkar vara kopplat till fenbendazolresistens. Även om framsteg har gjorts inom området så krävs mer forskning för att helt förstå mekanismerna bakom resistensen mot bensimidazoler.