Olovliga bortföranden av barn i internationella förhållanden

Sammanfattning: Förenta Nationernas konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) stadgar i artikel 11 att konventionsstaterna skall vidta åtgärder för att bekämpa olovligt bortförande och kvarhållande av barn i utlandet. Sverige har utifrån detta åtagande tillträtt den 25 oktober 1980 dagtecknade konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn (Haagkonventionen), samt den 20 maj 1980 dagtecknade konventionen om erkännande och verkställighet av utländska avgöranden rörande vårdnad om barn samt om återställande av vård av barn (Europarådskonventionen). Haagkonventionen och Europarådskonventionen finns i sin helhet i Prop. 1988/89:8, Om olovligt bortförande av barn i internationella förhållanden Syftet med konventionerna är att få till stånd ett internationellt samarbete för att motverka olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn i internationella förhållanden. Huvudregeln inom svensk rätt är idag gemensam vårdnad som även kan utdömas mot en förälders vilja om inga särskilda omständigheter talar emot. Presumtionen är dock att gemensam vårdnad är till barnets bästa och att barnets behov av umgänge med båda föräldrarna skall främjas. Barnets bästa utgår från Barnkonventionens princip om att barnets bästa skall sättas i främsta rummet i alla frågor som rör det. Omständigheter som kan tala emot en gemensam vårdnad kan vara att det föreligger en djupgående konflikt mellan föräldrarna som omöjliggör ett samarbete, eller att en förälder gör sig skyldig till umgängessabotage. Huvudpresumtionen vid vårdnadskonflikter är att barnets umgänge med båda föräldrarna skall främjas, därför skall det vid val av vårdnadshavare ses utifrån vem som bäst kan antas främja ett umgänge mellan barnet och den andra föräldern. I praxis har det i ett flertal fall visat sig att en bortförande förälder, trots ett konstaterat umgängessabotage, ändå erhållit vårdnaden av barnet med hänvisning till barnets behov av stabilitet och kontinuitet. Jag anser att det ligger en fara i att låta kontinuitetsprincipen få en för stor plats i domstolarnas avgöranden eftersom det kan signalera att det kan löna sig att t.ex. hålla barnet borta från den andra föräldern. Jag förordar en sträng hållning där man tydliggör att det inte är acceptabelt att frånta barnet sin rätt till umgänge med den andra föräldern. En bedömning måste noggrant ske i varje enskilt fall utifrån vad som kan anses vara till barnets bästa. Sverige har i fråga om sin tillämpning och tolkning av Haagkonventionen kritiserats i media för att vi inte uppfyller vårt åtagande enligt konventionen. Kritiken har utgått från att domstolens tolkning av Haagkonventionens hemvistbegrepp, vår ovilja att erkänna och verkställa utländska vårdnadsavgöranden, samt den långa handläggningstiden vid överflyttning av bortförda barn, inneburit att föräldrar uppmuntras att föra bort sina barn. Denna kritik kan i flera fall anses berättigad enligt min mening. Domstolen har vid sin bedömning av när ett nytt hemvist kan anses etablerat i ett flertal fall utgått från kontinuitetsprincipen vilket innebär att, trots att det förelegat ett olovligt bortförande mot den andra vårdnadshavarens vilja, så har den bortförande föräldern erhållit vårdnaden. Sveriges ovilja att erkänna och verkställa utländska vårdnadsavgöranden ägnar också att främja bortföranden. Eftersom utländska vårdnadsavgöranden inte erkänns här i Sverige kan det behövas ett svenskt avgörande eftersom det annars bedöms som om det inte fanns något avgörande överhuvudtaget. En vårdnadshavare som är missnöjd med en utländsk vårdnadsdom kan således i syfte att försöka få till stånd ett förmånligare avgörande tänka sig att bortföra barnet till Sverige. När det vidare gäller de långa handläggningstiderna beror de bl.a. på myndigheternas svårigheter att se Haagkonventionen som endast ett överflyttningsinstrument vars syfte är att på ett så skyndsamt sätt som möjligt återställa det ursprungliga läget till status quo. Istället får förfarandet en utformning som liknar en riktig vårdnadsprocess vilket inte är avsikten. I Haagkonventionen finns ett antal vägransgrunder som en bortförande förälder kan åberopa som skäl till varför en överflyttning av barnet inte bör ske. Domstolarna har inte varit särskilt avvisande till denna typ av invändningar varför handläggningen av överförandeärendena i många fall tagit mycket längre tid än vad Haagkonventionen egentligen tillåter. Den rättspraxis som utvecklats när det gäller internationella vårdnadstvister visar på tydliga brister varför det är av stor vikt att åtgärda dessa. Det är viktigt att Sverige intar en framträdande plats när det gäller möjliga åtgärder för att motverka olovliga bortföranden och kvarhållanden både på nationell och internationell nivå.