Insiderhandel - ett asymmetriskt informationsproblem Man ska inte köpa grisen i SAX:en vs. Det man inte vet har man inte ont av

Sammanfattning: Insiderhandel är ett exempel på en informationsasymmetri. Asymmetrin uppstår eftersom insiders genom sina anställningar/uppdrag har tillgång till information som marknadens andra parter inte har. Asymmetrisk information kan orsaka en rad olika problem däribland adverse selection, ''lemon-effekten'', moral hazard och principal - agent problem m.m. Men asymmetrin har även effekter på prisbildningen på marknaden eftersom den styrs av informationen. I januari 2001 ersattes den då gällande insiderlagen (1990:1342) av två nya lagarna insiderstrafflagen (2000:1086) och lagen om anmälningsskyldighet (2000:1087). Syftet var att skilja på de straffrättsliga och de administrativa delarna i insiderlagstiftningen. Insiderstrafflagen innehåller tre former av straffsanktionerade förbud. Handelsförbudet syftar till att avhålla primära och sekundära insiders från att göra affärer på basis av information som inte är allmänt känd. Det andra straffstadgandet är förbudet mot obehörigt röjande av insiderinformation vilket är ett nytt förbud som infördes i samband med införandet av insiderstrafflagen. Syftet med förbudet är att förhindra att insiderinformation sprids ut utanför den primära insiderkretsen. Det är således enbart primära insiders som omfattas av straffstadgandet. Tillskillnad från förbudet mot att ge råd eller föranledda någon att göra insideraffärer, som faller under handelsförbudet, krävs det inte att någon verklig affär skett för att det ska vara frågan om ett obehörigt röjande av insiderinformation. Det tredje och sista förbudet som återfinns i insiderstrafflagen är förbudet mot otillbörlig kurspåverkan. Som ett komplement till de straffrättsliga regleringarna i insiderstrafflagen finns det i lagen om anmälningsskyldighet två väsentliga administrativa regleringar. Den första administrativa bestämmelsen är anmälningsskyldigheten. Anmälningsskyldigheten kan delas in i två typer, nämligen en skyldighet för personer som befinner sig i insynsställning att anmäla ändringar i sitt innehav samt en skyldighet för aktiemarknadsbolag eller andra organisationer att anmäla vilka som kan befinna sig i en sådan ställning. Den andra administrativa bestämmelsen av betydelse är korttidshandelsförbudet. Korttidshandelsförbudet innebär att personer med insynsställning som förvärvar aktier i ett aktiemarknadsbolag inte inom tre månader får överlåta motsvarande antal aktier. Det har funnits lagstiftningar som förbjudit insiderhandel historiskt sett länge, t.ex. började lagstiftaren i USA redan på 1930-talet att införa förbud. Trots detta har debatten huruvida man ska reglera marknaden eller inte bara pågått sedan mitten av 1960-talet, då Henry G. Manne skrev sin uppsats ''Insider trading and the stock market''. I den rättsekonomiska litteraturen presenteras ofta båda sidors argument, men det tas sällan något ställningstagande eller görs något avvägande. Det är också sällan som lagstiftarens argument kritiseras, de skiljer sig nämligen från doktrinen som också förespråkar en reglering. Jag kommer framtill i min slutsats att det enbart är ett fåtal argument som har bärkraft i sig själv: RegleringVs.Avreglering Förtroendeargumentet är ett beaktansvärt skyddsintresse men dåligt understött. Vs.Effektivitetsargumentet är ett starkt argument eftersom båda sidorna i debatten vill uppnå högre informationseffektivitet, dessutom ett bra empiriskt understött argument. Bernardos kontraktsteori om principle - agent kostnader är det slagkraftigaste av principle - agent argumenten. Det visar på att det krävs ett ingripande från lagstiftaren. Vs.Kompensationsargumentet: Insiderhandel utgör en mer exakt värdemätare än andra kompensationer men begränsas av insiderns investeringskapital och kompetens. Kan ställas direkt mot Principle - agent problemen, får dock vika sig för Bernardos teori. De argumenten som är tillräckligt starka för att klara sig helt på egen hand enligt min mening är kompensationsargumentet och Bernardos kontraktsteori. Ingen av de argument som lagstiftaren stöder sig på i sina motivuttalande är således tillräckligt starka! Min kompromissvilja leder mig fram till att det bästa vore en avreglering med självreglering. Men där man samtidigt behöll ett statligt övervakningssystem. Det skulle sänka övervakningskostnaderna för de börsbolag som väljer att inte kompensera sina insiders med insiderhandel, utan istället väljer att avtala bort möjligheten för att på det viset öka förtroendet för den egna aktien. En avreglering av insiderbrotten måste samtidigt också följas av en mer utökad självreglering, vilket torde ligga i marknadens eget intresse.