Symmetrisk Lupoid Onychodystrofi : en autoimmun reaktion i hundens klor?

Sammanfattning: Symmetrisk Lupoid Onychodystrofi (SLO) är troligen en immunmedierad klosjukdom som kan drabba hundar symmetriskt på alla tassar. Vanligtvis börjar symptomen på en enda klo men sprider sig inom en kort tidsperiod vidare till fler klor. Hundar kan drabbas av SLO hela livet men symptomen börjar vanligtvis i 3-8 års ålder. Kliniska tecken på SLO är onychomades (klolossning) med återväxt av dystrofa (missformade) klor. Pulpan innehåller nerver och blodkärl, och när klokapseln lossnar lämnas den känsliga pulpan oskyddad vilket ofta leder till mycket smärta och hälta för hunden. För diagnos bör histologisk undersökning göras. Den histologiska bilden av SLO karakteriseras av ”interface dermatitis”, hydropisk degeneration av basalcellerna i epidermis och av att det inflammatoriska infiltratet till en majoritet utgörs av T-celler. SLO kan vara svårbehandlat då det inte finns någon behandling som alltid fungerar men många hundar har visat förbättring på endast tillskott av fettsyror. Litteraturstudiens syfte är att sammanställa forskning över SLO. Hänsyn tas till den immunologiska bilden, samt belyser likheter med andra sjukdomar och deras immunmekanismer och diskuterar om SLO är en egen sjukdom eller endast ett reaktionsmönster. SLO beskrevs för första gången 1995 och det finns ännu inte tillräckligt med forskning för att fastställa de immunologiska mekanismerna bakom sjukdomen. Däremot finns det många liknande sjukdomar hos människa. Kutan Lupus erythematosus, Lichen planus och Alopecia areata är sjukdomar som har både kliniska och histologiska likheter med SLO. De immunologiska bilderna i sjukdomarna hos människa är väldigt lika varandra, bland annat karateriseras alla av en Th-1 driven inflammation. Det finns teorier om att SLO inte är en egen sjukdom utan endast ett uttryck av underliggande primära sjukdomar på grund av att sådana identifieras hos flera patienter. Att SLO endast skulle vara ett reaktionsmönster motsägs genom att sjukdomen är associerad med riskhaplotyper i DLA II vilket flera andra sjukdomar också är. En riskallel associerad med SLO innehåller aminosyran arginin istället för aspargin på en position vilket tros kunna påverka vilka peptider som binder in och uppvisas för immunförsvaret. En bruten tolerans mot självantigen är därför en tänkbar bakomliggande orsak till SLO. Immunmekanismerna vid SLO kan tänkas vara väldigt lika de som uppvisas vid hudsjukdomarna hos människa och studier där mekanismerna undersöks är av intresse för forskning kring sjukdomen. Det är tänkbart att associationen med vissa DLA II haplotyper leder till känslighet för ytterligare sjukdomar. Detta kan vara en anledning till att flera hundar med SLO även identifierats med andra sjukdomar. Ytterligare genetisk och immunologisk forskning kring SLO kan leda till bättre behandlingsstrategier och begränsning av sjukdomens utbredning med hjälp av avelsarbete.