Har vi gått över gränsen? - Förändrad svensk utstationeringslagstiftning i ljuset av EUs fria rörlighet

Sammanfattning: Denna uppsats försöker att klargöra huruvida det, sedan 2007 års Lavaldom, har skett en utveckling inom EU-rätten som tillåter att stridsåtgärder används i ett ökat antal fall, och huruvida den senaste ändringen av den svenska utstationeringslagen är i samklang med nuvarande EU-rätt. Uppsatsen fokuserar på EU-rätt och svensk rätt, och folkrätten är därför utelämnad. Utstationeringsdirektivet, utfärdat år 1996, lade fast en ”hård kärna” av värdstatens miniminormer, vilka alltid skulle tillämpas gentemot utländska arbetsgivare. Lavaldomen gjorde dock klart att dessa miniminormer skulle ses som ett hinder för stridsåtgärder som syftade till att genomdriva arbetsvillkor över miniminivån. EU-domstolens tolkning var sådan att rätten till stridsåtgärder för villkor som gick utöver miniminivån ansågs vara en omotiverad inskränkning av friheten att tillhandahålla tjänster. För att leva upp till Lavaldomens krav ändrade Sverige utstationeringslagen år 2010. Stridsåtgärder mot utländska arbetsgivare som utstationerade arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden blev förbjudna ifall arbetsgivarna kunde visa att de tillämpade villkor som minst levde upp till de svenska miniminormerna inom den ”hårda kärnan”. Under åren efter Lavaldomen har EU-rätten genomgått förändringar som har gjort den mer socialt medveten. Främst av dessa är Lissabonfördraget från år 2009, som har upphöjt stadgan till primärrätt och introducerat fördragsbestämmelser med målsättningen att tillse social utveckling. Inom doktrinen ses detta av vissa författare som anledningen till vad de uppfattar vara en uppmjukning av EU-praxis, med en EU-domstol som nu är mer benägen att rättfärdiga sociala intressen när dessa kolliderar med EUs ekonomiska friheter (som ju skedde i Lavalmålet). Då andra författare inte förespråkar en motsatt rörelse hos EU-domstolen dras i den här uppsatsen därför slutsatsen att en förskjutning mot en mer socialt nyanserad praxis verkligen har skett, om än en liten och osäker sådan. 2017 ändrades utstationeringslagen igen och nu tillåts stridsåtgärder att genomdriva svenska kollektivavtal gentemot utländska arbetstagare, även när dessa redan tillämpar villkor i enlighet med miniminormerna. Det finns en möjlighet att denna senaste utveckling kan vara tillåten enligt den nuvarande, uppmjukade EU-rätten, men rättsläget är för osäkert för att något säkert ska kunna sägas.