Hybridregeln i ATAD : Implementering i svensk rätt

Sammanfattning: I dagens globaliserade samhälle drabbas EU:s medlemsstater av ett betydande inkomstbortfall på grund av vissa globala företags avancerade skatteplanering. En vanligt förekommande metod för att undvika skatt är att utnyttja hybridinstrument. Hybridinstrument är finansiella instrument som innehåller element av såväl skuld som eget kapital. Konsekvensen vid utnyttjande av hybridinstrument vid internationella transaktioner är att hybrida missmatchningar uppstår, dvs. att betalningen medges avdrag i ett land utan att den på motsvarande sätt tas upp till beskattning hos mottagaren. EU-kommissionen har som en motåtgärd tagit fram ett direktiv mot skatteundandraganden. Direktivets artikel 9 tar sikte på hybrida missmatchningar och syftar till att motverka skatteflykt. Sverige har fram till den 31 december 2018 på sig att implementera direktivet. Jag har utrett hur en implementering av direktivets artikel 9 kan göras i svensk rätt, så att de nya reglerna är lojala mot dess syfte och förenliga med svenska skatterättsliga principer. För att motverka hybridinstrument är det framförallt hybridregelns p. 2 som är aktuell. Regeln innebär att när en betalning leder till avdrag hos betalaren utan att den på motsvarande sätt beskattas hos mottagaren, ska betalarstaten vägra avdrag för betalningen. Befintliga svenska regler mot hybridinstrument går att finna i inkomstskattelagen, kupongskattelagen och skatteflyktslagen. Jag drar emellertid slutsatsen att nuvarande svenska regler inte ger ett skydd som motsvarar de krav som direktivets artikel 9 uppställer. Reglerna behöver således ändras och/eller kompletteras. Mitt förslag är att direktivets artikel 9 implementeras i 24 kap IL i form av en generalklausul. Närståendekravet mellan företagen bör vara samma som direktivets minimikrav, dvs. 25 procent. Rekvisitet ”ränta eller liknande” är en lämplig ordalydelse för de hybridbetalningar som artikel 9 p. 2 avses att tillämpas på.  Vid tillämpandet av regeln bör avdrag vägras till den del den inte beskattas i mottagarstaten.  Den hypotetiska bedömningen som görs enligt mottagarens lagstiftning bör framgå av lag.  Jag har även argumenterat för att ingen omklassificering av instrumentet bör göras, utan att enbart avdrag ska vägras. När en konflikt uppstår mellan 24:19 IL och den implementerade motsvarigheten till hybridregeln i direktivets artikel 9, bör specialregeln i 24:19 IL äga företräde. Slutligen anser jag att den svenska hybridregeln bör vara universellt tillämplig.