Anknytningsdoktrinen i kölvattnet av NJA 2017 s. 226 - och vad som kom istället

Sammanfattning: Skiljeförfarandet utgör det enda alternativ till domstolsförfarande som också resulterar i en exigibel dom med rättskraft. Ett avtal om skiljeförfarande utgör ett hinder mot domstolsprövning om det åberopas inför domstol. Motsvarande prövningshinder gäller för skiljenämnd om en tvistefråga som anhängiggörs skiljenämnden faller utanför skiljeavtalets tillämpningsområde, eftersom skiljenämnden då inte är behörig att uppta frågan till prövning. Skiljeavtalets räckvidd får således avgörande betydelse för huruvida en viss tvistefråga mellan två parter skall prövas av skiljenämnd eller allmän domstol, och avgörs genom skiljenämnds eller domstols behörighetsprövning. En problematik som ofta uppkommer när det gäller frågan om skiljeavtalets räckvidd är gränsdragningen mellan inomobligatoriska och utomobligatoriska tvistefrågor. En intressant aspekt i sammanhanget är i vilken mån rubriceringen av talan kan påverka denna bedömning. Vad gäller domstols och skiljenämnds behörighetsprövning har under lång tid den så kallade påståendedoktrinen ansetts gälla i svensk rätt. På senare tid har i praxis också utvecklats vad många kallar en ny doktrin, anknytningsdoktrinen. Debatt har sedan dess pågått kring hur doktrinerna förhåller sig till varandra och vilken av doktrinerna som är mest önskvärd att tillämpa på skiljeklausulers räckvidd, eftersom påståendedoktrinen medför en restriktiv tolkning medan anknytningsdoktrinen medför en extensiv tolkning. HD har under lång tid tillämpat doktrinerna om vart annat utan att adressera deras inbördes relation, men i NJA 2017 s. 226 har HD slutligen konstaterat att det är påståendedoktrinen som fortsatt ska råda i svensk rätt för att avgöra rättens behörighet och att anknytningsdoktrinen inte kan tillämpas ”annat än i vissa särskilda fall och under mycket speciella förhållanden” . Någon närmre specificering av vilka särskilda fall och speciella förhållanden som avses har inte gjorts. I samma rättsfall har HD samtidigt uttalat att en talans rubricering som utom- eller inomobligatorisk inte alltid skall tillmätas avgörande betydelse, vid ”klara fall” ska domstolen genom en ”genomlysning” av talan ”fastställa talans verkliga innebörd”. På detta sätt ska part inte kunna undkomma skiljeförfarande enbart genom att ”maskera” sin talan som utomobligatorisk, om talans verkliga innebörd är den att talan hör samman med det rättsförhållande som omfattas av en skiljeklausul. Syftet med denna uppsats har varit att utreda hur anknytningskriteriet i anknytningsdoktrinen och detta nya genomlysningskriterium förhåller sig till varandra. Utifrån tre perspektiv, förutsebarhet, rätten till domstolsprövning och förenligheten med precisionskravet i LSF, har en jämförande analys av kriterierna gjorts för att utreda hur de skiljer sig åt och om genomlysningskriteriet undanröjer den tillämpningsproblematik som anknytningskriteriet har kritiserats för att medföra. Slutsatsen av analysen är att kriterierna inte nämnvärt skiljer sig åt, åtminstone inte sett till förutsebarhet och rätten till domstolsprövning. Möjligheten för den enskilde att på förhand kunna förstå och förutse konsekvenserna av tillämpningen av respektive kriterium är bristfällig, både för den individ som önskar få till stånd ett skiljeförfarande och för den individ som önskar säkerställa att endast vissa frågor omfattas av skiljeförfarande medan rätten till domstolsprövning i övriga hänseenden bibehålls. Genomlysningskriteriet skiljer sig möjligen något från anknytningskriteriet i förhållande till förenligheten med precisionskravet i LSF eftersom det vid tillämpningen av genomlysningskriteriet står domstolen fritt att tolka begreppet rättsförhållande i enlighet med precisionskravet i LSF. Allmänt kan dock sägas att de två bedömningskriterierna är luddigt beskrivna utan närmre definitioner och att de i det närmaste synes utgöra brasklappar för att rättstillämpningen i det enskilda fallet ska kunna göra en dynamisk prövning med rimlig utgång för alla parter. Sammanfattningsvis kan konstateras att anknytningskriteriet och genomlysningskriteriet har fler likheter än skillnader och att genomlysningskriteriet ur åtminstone två av tre perspektiv inte eliminerar den tillämpningsproblematik som anknytningskriteriet har kritiserats för att medföra.