Den tvåhövdade lagen. En undersökning av normerna som reglerar påföljden rättspsykiatrisk vård

Sammanfattning: Antalet våldsbrott i Sverige ökar inte. Inte heller kan man påvisa att brotten blivit grövre. Däremot pekar den mediala bilden på att brottsligheten de senaste tio åren präglats av idel vansinnesdåd med psykotiska gärningsmän. Till följd av detta har opinionsläget avseende straff och vård förskjutits till att alltmer omfamna vedergällningsteorier och prioritera samhällsskyddande insatser. Fängelsestraffen blir allt längre och risken att dömas till fängelse har mer än tredubblats jämfört med 1970-talet trots att forskningen visar att hårdare straff är verkningslösa eller rent utav kontraproduktiva. När domstolarna konfronteras med misstänkt psykiskt störda lagöverträdare ställs de inför en ytterst komplex situation. Är gärningsmannen psykiskt störd i lagens hänseende skall denne primärt inte dömas till fängelse utan ges påföljden rättspsykiatrisk vård. Endast rättsmedicinsk expertis anses ha kompetens att utreda huruvida en gärningsman lider av en sådan ”allvarlig psykisk störning” som lagstiftaren avsett, varför rätten kan sägas hamna i knäet på rättspsykiatrikerna. Än mer komplicerat blir det när olika expertgrupper kommer till olika slutsats avseende en och samma gärningsman. Rätten förväntas då kunna ta ställning till vilket utlåtande som bäst stämmer överens med verkligheten varefter de kan göra ett adekvat val avseende påföljd. I normala fall kan rätten i fall där lagen är oklar – vad innebär egentligen allvarlig psykisk störning och hur skyddsvärda är de olika intressena? – vända sig till förarbetena för att utröna lagstiftarens avsikter. De normer som ligger till grund för lagstiftningen hör hemma i ett större sammanhang och håller samman de olika rättsområdena, samtidigt som de ofta speglar den rådande moraluppfattningen. När dessa normer står i konflikt med varandra får domstolarna ingen vägledning, varför de tvingas döma mer efter det rådande rätts- och opinionsläget än efter vad lagstiftaren egentligen avsett. Genom historien har samhället valt att hantera psykiskt sjuka på olika sätt under olika epoker, men genomgående har retoriken kretsat kring två motstående poler: å ena sidan förespråkas straffrihet och vårdande insatser och å andra sidan förespråkas samhällsskydd. Pendelrörelsen mellan de båda normerna har motiverats på olika ideologiska, politiska och filosofiska grundvalar och återfinns även i vår nuvarande lagstiftning och i dess förarbeten.