Från centralstyrning till icke-fråga - avvecklingen av läromedelsgranskningen.

Sammanfattning: 1991 avvecklas den statliga granskningen av läromedel, därefter lämnas ansvaret över till lärarna. Vid tiden för införandet 1938 är alla eniga om att det behövs en statlig läromedelsgranskning. Vid tiden för avvecklingen, 1991, uteblir debatten helt. Om detta är det förhållandevis sparsamt skrivet om. Frågan är vad som händer. Syftet med denna uppsats är att med hjälp av Esping-Andersens välfärdsstatsmodeller granska debatten åren 1936-38 och 1981-91 för att se på vad som sker med det politiska stödet för en statlig läromedelsgranskning. Frågeställningarna är vilka huvudargumenten som används är, hur dessa kan relateras till Esping-Andersens teorier, och avslutningsvis silken förändring som har skett över tid. Detta leder till en fallstudie där Esping-Andersens teorier appliceras som ett idéanalytiskt raster på debatten som förs i samband med läromedelsgranskningens uppgång och fall, för att se om, och i så fall hur, förändringar sker i argumentationens förankring i olika tankar om skolan och läromedelsgranskningens plats i välfärdssamhället. Materialet som ligger till grund för undersökningen är de riksdagstryck som finns sparade från debatterna som hålls i riksdagen. Genomgående visar sig argumenten vara förankrade i tankar om pris och kvalitet. Vid tiden för införandet saknas en tydlig opposition. Man är då enig om att det behövs en statlig läromedelsgranskning som kan säkerställa både prisläget och kvalitén. Över tid skiftar stödet och man börjar tvivla på statens förmåga att tillgodose behoven som finns. Man övergår från en tilltro till myndigheter till förmån för tilltron till marknadskrafternas effektivare hantering av prispressandet och kvalitetssäkringen.