”Okej du får väl va’ med då” : En vetenskaplig essä om barns rätt till lek

Sammanfattning: I förskolans verksamhet hörs ofta frasen ”nej du får inte vara med” från barnen. I mångas öron låter det negativt. Jag beskriver ett dilemma där jag hör detta och ställer mig på barnets sida som får detta sagt till sig. Med min makt som pedagog bestämmer jag att barnet visst får vara med. Barnen som först sagt ”Nej” ändrar sig sedan och låter barnet få vara med ändå. Jag reflekterar och ifrågasätter mitt handlande och förhållningssätt. Gjorde jag rätt som stöttade barnet in i en lek eller avbröt jag de andra barnens lek?   Metoden jag använder är essä, i vilken jag skriver om barns rätt till lek. Genom det interaktionistiska perspektivet och min praktiska kunskap reflekterar jag över vilka rättigheter och skyldigheter barn har till varandra. Därav har jag undersökt bland annat hur kamratkulturer uppstår, vilka faktorer som bidrar till att barn exkluderas i lek och om barns lekstrategier. Essän behandlar även frågor kring etik och normer. Herbert Mead, William Corsaro och Eva Johansson är några av de personer som essän inspirerats av i de teoretiska utgångspunkterna. Med hjälp av teoretikerna och egen reflektion belyser jag dilemmat ur mitt perspektiv och ur barnens perspektiv. Syftet med essän är att reflektera över min huvudfråga som är ”Vilka rättigheter har barn till sin egen lek i förskolan?”. Det som jag har kommit fram till är att barn har rättigheter men även skyldigheter till sina kamrater i leken. Rättigheter där barnen ser sig själva ur sitt eget perspektiv men även skyldigheter att se andras känslor ur ett annat perspektiv, till exempel genom empati.