Normativ tvåsamhet och bortskrivna existenser i familjerätten

Sammanfattning: Utgångspunkten för denna uppsats är att det i det svenska samhället råder en stark norm kring tvåsamhet som grund för familjebildning, vilket blir tydligt redan i första kapitlet i ÄktB i vilket det framgår vilka som har rätt att gifta sig - de som befinner i sig i en parrelation. Polygami i form av månggifte är emellertid olagligt. I uppsatsen studeras hur tvåsamheten legitimeras och vad som uttrycks om den samt hur den möjliggör eller omöjliggör individers sätt att organisera sina liv och sin tillvaro. Uppsatsens frågeställningar lyder: hur befäster rätten på området tvåsamhet som norm?, samt hur möjlig- eller omöjliggörs familjekonstellationer bestående av en vuxen eller fler vuxna än två? I uppsatsen identifieras och analyseras den gällande rätten med fokus på områdena “äktenskap”, “samboskap”, “adoption” och “assisterad befruktning”. Mer specifikt identifieras utifrån nämnda fokus rådande diskurser som omfattar ensamstående, flersamma och tvåsamma personer. Genom rättsdogmatisk metod och med queerteorier som grund bearbetas materialet som till största del består av förarbeten. Förståelsen för diskursanalysen bygger på att makt är inbyggt i språket och att kunskapsproduktionen på så vis har en inneboende maktaspekt. I det rättsliga materialet är det lagstiftaren som uttalar vilka relationer som ska ges bekräftelse och som följd av detta ges skydd i lagstiftningen. En viktig grund för den teoretiska förståelsen av uppsatsen är begreppet heteronormativitet, som kan förstås som en förväntan om att en viss form av heterosexualitet ska uppbäras av alla människor. Heteronormativiteten kan anses ha två bärande principer; uteslutningen av avvikelser ur normen med uppdelning i kategorierna vi – de samt assimileringen genom införlivande av avvikelser i normen. En av uppsatsens slutsatser är att det är samma mekanismer som gör att ensamstående, icke-heterosexuella likväl flersamma, har kunnat marginaliseras i lagstiftningen – den mekanism som har gjort det heterosexuella paret till en hegemonisk position genom att göra det till norm. Detta har möjliggjorts genom diskurser där (tvåsam) heterosexualitet görs till det naturliga och ställs i skarp kontrast till homosexualitet och icke-tvåsamhet som istället pekas ut som det onaturliga. Vad som blir tydligt är att polygami ses som förkastligt, vilket av förarbetena och lagstiftningen främst uttrycks genom att samlevnadsformen som sådan inte bemöts. När väl så sker är det då den ställs mot rådande tvåsamhetsnorm eller likställs med incest. Vidare bygger uppsatsen sin förståelse på att tystnaden om en grupp säger något om den maktrelation den innefattas i. Makten är inneboende i kunskapen och den som producerar kunskap, vilket lagstiftaren gör, är delaktig i att befästa och upprätthålla maktförhållanden. Foucault framhåller att de diskurser som framträder synliggör ett maktförhållande, dels genom vad som sägs, dels genom vad som inte sägs. Att identifiera även tystnaden är därför väsentligt eftersom den är inbyggd i makten och att förtegenheten därmed kan skydda maktens förbud. Således spelar tystnaden en viktig roll i upprätthållandet av makten. Genom uppsatsens redogörelse av den gällande rätten framkommer att mycket har hänt på lagstiftningsområdet under de senaste 30 åren, vilket har utmanat den heteronormativa föreställningsvärlden. Homosexuella har fått tillträde till äktenskapslagstiftningen och lesbiska par har givits möjlighet att låta sig insemineras. Det har även beslutats att regeringen ska återkomma med ett lagförslag kring hur möjligheten till assisterad befruktning för ensamstående kvinnor bör se ut. Emellertid går det att ifrågasätta tillvägagångssättet för detta. Rosenberg menar att det som har skett är att likställas med en assimileringspolitik, där det avvikande har kommit att inneslutas i normen på normens villkor. Av de diskurser som framträder i uppsatsens rättsliga material framkommer också att normen, vilken lagstiftaren konsekvent utgår från, bygger på heterosexuell tvåsamhet. Det är denna det avvikande - det vill säga de flersamma, ensamstående och homosexuella - måste förhålla sig till och anpassa sig efter. Genom att det som faller inom normen uppfattas som naturligt krävs ingen förklaring eller motivering för att legitimeras och därigenom uppnå en hegemonisk position i samhället. På så sätt naturaliseras normen vilket möjliggör för att den aldrig med stöd av forskning ska behöva underbyggas eller förklaras för att genom detta legitimeras. Det avvikande, som istället innesluts i det onaturligas diskurs, måste tvärtom med underbyggda argument och forskning påvisa sin rätt till såväl reglerad samlevnad som familjebildning. Genom att normen i grunden inte har utmanats är det fortfarande acceptabelt att exkludera flersamma från sambo- likväl äktenskapslagstiftning gällande adoption och assisterad befruktning. Uppsatsens viktigaste slutsats är att för att en rättvis familjelagstiftning ska bli möjlig måste rätten istället för att legitimera (den heterosexuella) tvåsamhetsnormen rikta om sitt fokus och börja ifrågasätta den. De grupper som nu anses avvika från normen måste ses som en självklar del av familjerätten.