Socialtjänstens ansvar för omedelbara omhändertaganden av barn till utsatta EU-medborgare

Sammanfattning: Den här uppsatsen syftar till att utreda socialtjänstens ansvar för omedelbara omhändertaganden av barn till utsatta EU-medborgare. Socialtjänsten ansvarar för omedelbara omhändertaganden av barn med stöd av 6 § lag med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). I ett nyligen avgjort rättsfall från Kammarrätten i Stockholm förefaller detta ansvar inte längre omfatta omedelbara omhändertaganden av utsatta EU-medborgares barn. I domen framgår att svensk domstol enligt EU:s Bryssel II-förordning, som reglerar domsrätt i vårdnadsmål, inte har behörighet att avgöra denna typ av mål. I Bryssel II-förordningen framgår att det är domstolen i den stat där barnet har hemvist som är behörig domstol. Utsatta EU-medborgare bedöms i regel inte ha så stark anknytning till Sverige att de kan anses ha hemvist i landet. I uppsatsen utreds denna situation utifrån tre principer som socialtjänsten är skyldig att beakta. Dessa är principen om socialtjänstens yttersta ansvar för barn, principen om barnets bästa samt principen om myndigheternas skyldighet enligt Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (EKMR) att agera när ett barn riskerar att fara illa. Dessa tre principer samspelar för att belysa de olika delarna av socialtjänstens ansvar vid situationer när ett barn far illa och behöver omhändertas. Principen om socialtjänstens yttersta ansvar för barn har sin grund i bestämmelser i socialtjänstlagen (SoL) och LVU. I SoL regleras socialtjänstens yttersta ansvar för de som vistas i kommunen. Det framgår att socialtjänsten i vistelsekommunen alltid har ett ansvar för akuta situationer som kan uppkomma. I de fall ett barn far illa i hemmet kan socialtjänsten behöva ingripa med tvångsåtgärder med stöd av LVU. Principen om barnets bästa kommer ursprungligen från FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) som Sverige har ratificerat. Anslutningen till barnkonventionen har lett till ändringar i såväl SoL som LVU. I de båda lagarna framgår numera att barnets bästa ska vara avgörande vid alla åtgärder som rör barn. Principen om myndigheternas skyldighet att agera när barn far illa har sin grund i EKMR och innebär att socialtjänsten kan ha en skyldighet att agera om den känner till missförhållanden i hemmet för barn. Sverige är skyldiga att följa EKMR som gäller som svensk lag. Artikel 2 EKMR stadgar att allas rätt till liv ska skyddas genom lag och artikel 3 EKMR stadgar att ingen får utsättas för tortyr eller förnedrande behandling eller bestraffning. Under de senaste åren har allt fler utsatta EU-medborgare kommit till Sverige. Utsatta EU-medborgare är personer som vistas i Sverige utan att ha uppehållsrätt i landet. Detta har lett till nya utmaningar för de svenska kommunerna eftersom utsatta EU-medborgare endast har en begränsad rätt till välfärd i Sverige och i regel enbart har rätt till hjälp vid akuta situationer. I begreppet akuta situationer innefattas omedelbara omhändertagande av barn som far illa. Till följd av dels den kammarrättsdom som meddelades i april 2016, dels ett av regeringen utfärdat betänkande, SOU 2015:71, anser jag att socialtjänstens ansvar för omhändertaganden av barn kraftigt har begränsats. Domen, som hänvisar till betänkandet, slår fast att svensk domstol inte är behörig att besluta om vård enligt LVU för barn som har hemvist i en annan medlemsstat. Frågan ska istället prövas i hemviststaten. Enligt domen föreligger alltså inte förutsättningar för att besluta om ett omedelbart omhändertagande för ett barn som inte har hemvist i Sverige. Det ingår i socialtjänstens ansvar att verka utifrån de tre principer som har beskrivits ovan. I de fall kammarrättens avgörande efterföljs riskerar socialtjänsten att inte kunna leva upp till sitt ansvar utifrån dessa tre principer. I betänkandet SOU 2015:71 har det lämnats som förslag att LVU ska ändras för att möjliggöra omedelbara omhändertaganden av utsatta EU-medborgares barn som inte strider mot Bryssel II-förordningen. Utredningens förslag har ännu inte lett till någon lagändring. Det är enligt mig av största vikt att en sådan lagändring sker så snart som möjligt för att undvika att barn far illa, och i värsta fall dör, till följd av svensk domstols bristande domsrätt.