Olika ansvarsformer för sexualbrott mot barn i 6 kap. 13 § BrB - Med anledning av Människohandelsutredningens lagförslag i SOU 2016:42

Sammanfattning: Ämnet för denna uppsats är regleringen i 6 kap. 13 § BrB, som föreskriver att även den som inte insåg men hade skälig anledning att anta att ett barn är underårigt ska dömas till ansvar. Ansvar för sexualbrott förutsätter som huvudregel att en gärningsperson har uppsåt i förhållande till att ett barn är underårigt men 6 kap. 13 § BrB utgör således ett undantag härtill. Bestämmelsen syftar dels till att skydda barn mot sexuella handlingar, dels till att skydda misstänkta från att dömas då ingen klandervärdhet visats. Med anledning av regeringens lagförslag i SOU 2016:42, som föreslår att 6 kap. 13 § BrB ska reformeras, syftar uppsatsen till att ur ett rättssäkerhetsperspektiv och ur ett rättstrygghetsperspektiv utreda behovet av en förändring av paragrafen. I en god rättsstat är den tilltalades rättssäkerhet en grundläggande rättighet, och innebär att rättsordningen ska bestå av regler som är förutsebara och som tillämpas på ett enhetligt sätt. Samtidigt ska allmänheten, i detta fall barnen, tillförsäkras rättstrygghet i form av en effektiv lagföring av gärningspersoner. Barn under 15 år kan inte samtycka till sexuella handlingar, vilket innebär att den som begår en sexuell handling med ett barn under 15 år har begått ett sexualbrott mot barn. Även vissa handlingar med barn över 15 år men under 18 år är straffbara, trots att barn över 15 år har uppnått åldern för sexuell självbestämmanderätt. Bestämmelsen i 6 kap. 13 § BrB tillämpas i förhållande till alla sexualbrott mot barn och är av stor betydelse för om en gärning är straffbar eller inte. Regeln har dock inte förändrats sedan 1962 och inte heller har Högsta domstolen förtydligat den. I samband med friande domar har regeln uppmärksammats och kritiserats av såväl allmänhet som framstående jurister. Från flera olika håll har det framförts att den behöver förändras för att barns rätt till skydd inte ska urholkas. Förhoppningen med uppsatsen är att klargöra rättsläget och ge förslag på förbättringar för att öka rättssäkerheten och rättstryggheten. För att ge framställningen en mer dynamisk framtoning återges åsikter från praktiker löpande i texten. I analysen konstateras att lagtexten och förarbetena ger lite vägledning för tillämpningen av 6 kap. 13 § BrB. Det framgår endast att barnets kroppsutveckling och omständigheterna i övrigt ska beaktas. Tolkningen har därmed överlämnats till domstolarna, vilket har resulterat i att rättstillämpningen varken är enhetlig eller förutsebar. Det innebär att det föreligger rättssäkerhetsbrister. Vidare finns det flera bevissvårigheter kopplade till bedömningen av barns kroppsutveckling, vilket innebär att en invändning om att gärningspersonen trott att barnet varit äldre riskerar att inte kunna motbevisas. Därmed blir lagföringen ineffektiv och rättstryggheten äventyras. Bestämmelsen är således i behov av en förändring. Det konstateras att ansvaret för att åtgärda problematiken borde ligga på lagstiftaren och att det därför är bra att bestämmelsen nyligen har utretts. Lagförslaget bedöms förvisso i viss mån förbättra rättssäkerheten och rättstryggheten men anses inte i tillräcklig utsträckning komma åt problematiken. En del bedömningsfrågor kvarstår, bland annat rörande barns kroppsutveckling. För att ytterligare skärpa lagstiftningen anges därför att ett alternativ kan vara att införa ett strikt ansvar med ett s.k. good-faith försvar för barn under 13 år, medan ett oaktsamhetsansvar borde gälla för barn under 18 år.