Biomarkörer i ledvätska och serum som metod för att diagnostisera osteoartrit hos häst

Sammanfattning: Synovialleden är den vanligaste ledtypen i hästens extremiteter och drabbas ofta av osteoartrit (OA). Leden består av flera delar som samverkar med varandra, både i friska och sjuka leder, därför bör den betraktas som ett organ. De olika delarna som utgör en synovialled är subkondralt ben, ledbrosk, ledvätska, ligament, senor, muskler och en ledkapsel bestående av två lager. Ledbrosket är uppbyggt av en celltyp som endast utgör en liten andel, resten fylls ut av ett extracellulärt matrix. Matrixet ger ledbrosket förmåga att fördela kraft som verkar på leden, genom att förse brosket med specifika biomekaniska förmågor. Normalt brosk har en balanserad metabolism bestående av anabola och katabola processer som pågår samtidigt och resulterar i en kontinuerlig omsättning av vävnaden. OA är en progressiv sjukdom som orsakar obalans i den normala broskmetabolismen, vilket resulterar i nedbrytning av ledbrosket. Sjukdomen är komplex och har flera potentiella bakomliggande orsaker, bland annat tros trauma och inflammation leda till utvecklingen av OA. Smärta och hälta uppstår till följd av ledförändringarna och är de vanligaste åkommorna hos svenska hästar och även den vanligaste utslagsorsaken. Patogenesen är inte helt fastställd och idag är det inte möjligt att upptäcka tidiga sjukdomsförändringar, eftersom de tillgängliga diagnostiska metoderna är för okänsliga. Sjukdomen yttrar sig kliniskt i ett sent skede, varför broskskadorna oftast är irreversibla innan diagnos ställs. Därför är det önskvärt att utveckla diagnostiska metoder för att upptäcka sjukdomen i ett tidigare skede. Syftet med denna litteraturstudie är att avgöra om det är möjligt att diagnostisera patienter med OA på individnivå genom att använda biomarkörer. Biomarkörer är en objektiv metod som anses ha potential att användas för att diagnostisera OA. 2006 myntades ett klassificeringssystem som syftar till att underlätta forskningen genom att dela in markörerna i olika grupper beroende på funktion. Det finns flera typer av biomarkörer, i detta arbete fokuseras på de lösliga markörerna, dvs de som kan finnas i serum, synovia och urin. Nedbrytningen av ledbrosket sker i en särskild ordning och ger upphov till unika fragment, dessa tros kunna mätas och ge en bild av sjukdomsförloppet och öka förståelsen kring patogenesen. Ett flertal studier om biomarkörer har gjorts, men det finns få som genererat upprepbara resultat. Den stora spridningen på resultaten och mätvärdena av biomarkörer i patienter gör det svårt att fastställa tröskelvärden för att skilja sjuka patienter från friska kontroller. Framtida forskning måste syfta till att öka känsligheten på mätmetoderna och därmed deras förmåga till detaljerade mätresultat gällande biomarkörer. I dagsläget går det inte att mäta biomarkörer i synovia och serum för att diagnostisera individuella patienter med OA.