Ironi – ett vapen att framföra kritik : Allvarsam kritik levereras med humor i Miika Nousiainens roman Hallonbåtsflyktingen

Sammanfattning: I denna uppsats har jag undersökt vad ironi är och hur den uppstår i Hallonbåtsflyktingen, en roman utgiven på finska av Miika Nousiainen (2007) och översatt till svenska av Mårten Westö (2009). Jag har utgått från Linda Hutcheons och Katharina Barbes teorier om ironi i min analys. Jag har även undersökt varför mottagandet av boken varit skiftande mellan Finland och Sverige. Ironins primära syfte är att framföra kritik och dess sekundära syfte är att roa. Kritiken i Hallonbåtsflyktingen framförs genom smicker på ett passivt aggressivt sätt. Det finska jämförs med det svenska genom stereotypen som kanal. Ironi uppstår genom inkongruens, när något inte stämmer i sammanhanget. Dessutom använder författaren upprepningar, förstoringar och förminskningar som metoder för att skapa ironi. Författaren har en intention, eller ett syfte med att skriva boken, men tolkningen av ironi sker i det osagda hos läsaren. Faktorer som läsarens bakgrundserfarenhet, värderingar och normer påverkar tolkningen. Eftersom läsaren i Finland har en annan historisk och kulturell bakgrund jämfört med läsaren i Sverige har mottagandet av boken varierat. En del läsare, i båda länderna, finner humorn i den medan andra inte uppskattar den. Maktaspekten går som en röd tråd genom boken och ironi i sig är ett vapen i kampen mot obalanser i maktförhållanden. Den har förmågan att förändra. Hallonbåtsflyktingen belyser maktobalanser inom bland annat politik och religion, kolonialism och postkolonialism, ekonomi samt genusfrågan.