Risker och omvårdnad vid anestesi av kanin

Sammanfattning: Kaniner är svårare att söva än hund och katt och har en signifikant högre risk för dödlighet. Syftet med denna litteraturstudie är att ta reda på vilket tillvägagångssätt som är mest optimalt vid anestesi på kaniner, vilka risker som finns och hur de kan hanteras och undvikas. För att ge kaniner bästa möjliga vård är syftet även att ta reda på optimala omvårdnadsåtgärder i samband med anestesi. Då kaniner är lättstressade bytesdjur är det viktigt att de hanteras varsamt och långt ifrån andra djurarter på kliniken. De döljer tecken på sjukdom och skada och har ofta långt gångna sjukdomar när de kommer in för vård. Smärtbedömning av kaniner är en utmaning och det är därför viktigt att ha kunskap om symtom på smärta, exempelvis att kaninen har en onormal kroppsställning, sitter mycket stilla och kisar med ögonen. Kaniner har en liten kropp vilket medför att det är svårare att lägga intravenösa kanyler samt att de är predisponerade för hypotermi och hypoglykemi. För att förhindra hypotermi är det viktigt att kontrollera kroppstemperaturen ofta, och använda olika metoder för att tillföra värme som filtar och varma handskar. Blodglukosen behöver kontrolleras regelbundet, och för att underlätta kanylläggning kan lokalbedövning och små kanyler användas. Det är viktigt att premedicinera med sederande och smärtstillande preparat, och se till att kaninen är lugn vid induktionen. De läkemedel som är mest optimala att använda till kaniner vid anestesi är buprenorfin, benzodiazepin, propofol och sevofluran. Medetomidin och ketamin kan användas men upprätthåller inte de fysiologiska parametrarna lika bra, och ger en större risk för hypoxi. Kaniner är predisponerade för hypoxi vilket kan undvikas genom att preoxygenera och alltid ge extra syre, intubera och använda ventilator. Intuberingen kan utföras med endoskop, via blind- och visuell teknik, nasotrakealt eller med larynxmask. Ett icke återandningssystem bör användas och övervakningen av respiration, cirkulation och anestesidjup bör vara noggrann och ske både manuellt och med övervakningsutrustning. Bedömning av anestesidjupet skiljer sig från hund och katt, och kan påverkas av olika läkemedel. Vätsketerapi bör med fördel användas både under och efter anestesin för att upprätthålla cirkulationen, tillföra vätska och elektrolyter samt stödja metabolismen av injektionsanestetika. Det är viktigt att djurägare får information om att kaninen bör komma igång med att äta och defekera omgående efter operationen, då anorexi är vanligt och kan leda till ileus (upphörd tarmmotorik). Om kaninen inte vill äta behöver den stödutfodras oralt eller via en nässvalgsond. Det viktigaste för att öka överlevnaden och välbefinnandet hos kaniner, är att djursjukskötare är medvetna om riskerna och hur de kan förebyggas.