Våld inom idrott - ingen rättslig angelägenhet? Om straffansvar vid idrottsutövning

Sammanfattning: Uppsatsens utgångspunkt är en upplevelse av att våld mellan spelare på idrottsplanen eller mellan boxare i en boxningsring rättsligt sätt behandlas annorlunda än annat våld i samhället. Inte sällan torde det förekomma gärningar som tekniskt sett faller under beskrivningen av misshandel i 3:5 i brottsbalken, ändå åtalas de endast undantagsvis. Den rättsliga särbehandlingen visar sig på flera plan i den rättsliga processen, inte bara i samband med beslut om åtal (där våld mellan spelare betraktas mer överseende än andra typer av våld och därför ofta inte åtalas). Intrycket av idrottsvåld som en egen rättssfär stärks vid en granskning av doktrin och det faktum att ansvarsfrihet förekommer i ökad utsträckning beträffande våld på idrottsplanen. Uppsatsen har både ett juridiskt och rättssociologiskt perspektiv. Idrottens roll i samhället har betydelse för rättspolitiska beslut och attityder som påverkar den juridiska bedömningen och den rättsliga behandlingen av en gärning. Framställningen åskådliggör hur regeringens liksom hur allmänhetens inställning till rättslig behandling av idrottsvåld ser ut. Det finns ett motstånd till åtal av våld som har samband med idrottsutövning hos såväl idrottsledning, förövaren, offret och åskådarna - istället är önskningen att idrottens eget bestraffningssystem exklusivt ska hantera våldsincidenter. Allmänhetens attityd påverkar den rättsliga bedömningen av idrottsvåld&semic i praktiken i form av anmälningbenägenhet och i teorin i form av oskrivna straffrättsliga ansvarsfrihetsgrunder som social adekvans. Samtycke i BrB 24:7 är den ansvarsfrihetsgrund som traditionellt sett diskuterats mest i samband med idrottsrelaterat våld. Emellertid är det inte den enda ansvarsfrihetsgrund som kan bli aktuell vid våldsanvändning i samband med idrottsutövning, eller ens den som har störst betydelse Ett antal oskrivna ansvarsfrihetsgrunder har utvecklats i doktrin som komplement till de lagstadgade ansvarsfrihetsgrunderna. Dessutom kan teorin om gärningsculpa som objektiv brottsförutsättning vara relevant. Våld mellan spelare utgör ett straffrättsligt specialfall. Vissa av de gärningar som begås inom ramen för idrottslig verksamhet kan ges straffrättslig ansvarsfrihet genom juridisk godtagbar argumentation. För andra gärningar är det svårare att motivera ansvarsfrihet. Att det finns en gräns för tillåtet våld är uppenbart. Troligtvis går denna gräns vid vad en deltagare naturligen kan förutse som del av spelet inom ramen för spelets idé. Praxis från Högsta domstolen saknas på området. Istället görs i uppsatsen en analys av underrättsinstansernas argumentation. Slutsatsen är att bland de fall som leder till åtal dominerar de fällande domarna. Domstolarna tar samtidigt hänsyn till den idrottsliga kontexten ur en rad aspekter. Klart är att det finns en osäkerhet dels kring hur det straffbara området ska definieras, dels kring hur stor betydelse som bör tillmätas det faktum att idrottsrörelsen har ett eget bestraffningssystem. Därför bör problemet också belysas ur ett rättssäkerhetsperspektiv.