Barnet som målsägande i brottmålsprocessen : Hur bemöts barnet av rättsprocessen och kommer barnets utsaga till sin rätt?

Sammanfattning: När ett litet barn har utsatts för övergrepp av en vuxen och detta har anmälts till polis, kommer barnet i kontakt med rättväsendet. Här inleds en process som är anpassad  och utformad efter vuxnas perspektiv. Syftet med denna uppsats är att försöka klargöra vilka svårigheter som uppstår när ett barn kommer i kontakt med rättsväsendet och hur barnet barnets utsaga bemöts och värderas. Hur väl tillgodoses de rättigheter som alla barn tillförsäkras enligt Barnkonventionen när det finns prejudicerande domar som stadgar att utsagor av barn under tre år inte ska tillmätas någon trovärdighet. Vidare behandlas vilka rättigheter barnet har som målsägande och vem som ska se till att dessa efterlevs samt hur de olika aktörer som berörs samarbetar för att tillgodose barnets rättigheter under brottmålsprocessen. Fokus kommer läggas på förhöret med barnet och bevisvärderingen av barnets utsaga. När barn står som målsägande görs justeringar eller avsteg från den normala tillämpningen av gällande rätt och processrättsliga principer. Exempelvis hörs inte barn i rätten utan barnet förhörs endast under förundersökningen och förhören spelas in på video som sedan spelas sedan upp under en eventuell rättegång. Det visar sig dock att få förhör med barn faktiskt håller för en juridisk prövning av rätten. När ett barns utsaga ska bedömas ställs samma kriterier som på vuxnas utsagor, men då barn inte hörs direkt inför rätten får bedömningen av barnets utsaga ske på de villkor som rådde under förundersökningen. Rätten har således inga möjligheter att ställa kompletterande frågor till barnet och barnet har i sin tur ingen möjlighet att bemöta försvarets version. Då det ofta saknas annan bevisning, som vittnen eller DNA, blir barnets utsaga den centrala bevisningen när barnets trovärdighet och tillförlitlighet ska bedömas. Det är därför av avgörande betydelse att förhören med barn utförs på ett kompetent sätt så att barnets utsaga kan anses ha ett högt bevisvärde. För att uppnå detta  har man i lagstiftningen stadgat att den som ska hålla förhör med barn ska särskild kompetens för uppgiften. Vad som menas med denna särskilda kompetens är dock oreglerat vilket lett till att kvaliteten på barnförhör varierar. Detta leder i sin tur till att barnets utsaga ofta får ett lågt bevisvärde och utgången i mål gällande brott mot barn är beroende av stödbevisning. Detta trots att det är bevisteoretiskt möjligt för rätten att avkunna en fällande dom med endast barnets utsaga som grund.