Utplantering av fisk i svenskt sötvatten: Tillståndsregleringen

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats har varit att utreda de rättsliga förutsättningarna för utsättning av fisk i svenskt sötvatten. Frågor som hur tillståndsregleringen ser ut har angripits med en rättsdogmatisk metod. Fokus har varit på fiskelagen, fiskeförordningen samt Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2011:13). Natura 2000 områden har inte tagits i beaktande i denna uppsats. Utsättning av fisk har en lång historia i Sverige, redan på vikingatiden flyttades fisk från ett vattenområde till ett annat. Risker för bland annat smittsamma sjukdomar, inavel och konkurrens som kan leda till att arter och stammar försvinner från sina ursprungliga vattenområden är konsekvenser av att fel fisk flyttas till fel vatten. Den centrala lagstiftningen i frågan om utsättning av fisk finns i Fiskeförordningen 2 kap. 16 §, som kräver tillstånd för utsättning av fisk detta söks hos Länsstyrelsen. FIFS 2011:13 är en föreskrift som reglerar utsättningen av fisk. Tillstånd får generellt inte beviljas för främmande art och stam samt fisk med smittsam sjukdom enligt FIFS 2011:13 4 § 1 och 2 punkten. Om någon planterar ut fisk oaktsamt eller uppsåtligt utan tillstånd är sanktionen böter enligt Fiskelagen 48 §. Om det anses som ringa skall denne inte dömas till ansvar. Instansordningen som råder enligt Fiskelagen 60 § är Länsstyrelsen, Havs- och vattenmyndigheten, Förvaltningsrätten samt för prövning i Kammarrätten krävs prövningstillstånd. Praxis inom området är liten men det som har påvisats är att utsättningar bör inte beviljas om det avser främmande art och stam, samt om det råder risk för smittspridning.