"Allt går igen" : Upprepningens effekter i August Strindbergs drömspel, Till Damaskus I, Ett drömspel och Spöksonaten.

Sammanfattning: August Strindbergs dramer Till Damaskus I, Ett drömspel och Spöksonaten har många likheter och brukar ofta refereras till som ”drömspel” på grund av deras drömlika stämning. Vad skapar denna stämning? Den här uppsatsen undersöker hur olika typer av upprepning utgör grepp med vilka Strindberg bygger sin speciella värld, som står mitt emellan drömmen och verkligheten. Det är en närläsning som både ser till makro- och mikroperspektiv; undersökningen gäller både retoriska språkfigurer i dialogen och större strukturella upprepningar i dramat.   Upprepningens betydelse för skapandet av drömstämningen i Till Damaskus I, Ett drömspel och Spöksonaten kan i en bredare bemärkelse inte överdrivas. Trots dess mycket olika former i dramerna spelar den i alla tre pjäserna en stor roll. I Till Damaskus I är den strukturella och materiella upprepningen avgörande grepp i dramat. I Ett drömspel är återkommande scener och inte minst upprepningen i replikerna påtagligt och skapar effektivt en känsla hos läsaren av att befinna sig i en dröm. I Spöksonaten är det upprepningen av tidigare händelser innan dramats början i form av traumatiska minnen i olika konkretiserade former, som spelar störst roll och som man skulle kunna hävda utgör dramats mest bärande komponent. Trots dramernas många olikheter, förenas de av många likheter – så många och grundläggande att det inte skulle vara omöjligt att kalla dem för en drömspelstrilogi.