Barnperspektivet i 5 kap. 6 § utlänningslagen – ett formellt alibi? : En studie av 2014 och 2016 års reformering av särskilt eller synnerligen ömmande omständigheter, i teori och praktik

Sammanfattning: 5 kap. 6 § utlänningslag (2005:716) (UtlL) utgör en undantagsregel från huvudgrunderna för uppehållstillstånd i utlänningslagen. Före den lagändring som trädde ikraft den 1 juli 2014 kunde både vuxna och barn beviljas uppehållstillstånd om det förelåg ”synnerligen ömmande omständigheter” enligt lagrummet. Dock behövde dessa omständigheter inte ha ”samma allvar och tyngd” om de gällde barn. Vid lagändringen togs denna formulering bort ur lagstiftningen och ersattes med att barns uppehållstillstånd kunde beviljas om det förelåg ”särskilt ömmande omständigheter”. Syftet med ändringen var att fler barn skulle beviljas uppehållstillstånd, men det kan ifrågasättas om lagändringen har fått den önskade effekten. År 2014 sökte 23110 barn asyl i Sverige, varav 911 beviljades uppehållstillstånd enligt 5 kap. 6 § UtlL.  År 2015 ökade antalet asylsökande barn till 70384, men ändå beviljades endast 914 barn uppehållstillstånd enligt lagrummet, trots det markant ökade flyktingtrycket.      Regeringen har nu framlagt ett förslag på ännu en ändring av paragrafen. Förslaget sägs ha motiverats av påfrestningar på det svenska asylsystemet och belastning på andra centrala samhällsfunktioner och gör en större affär av dessa. Till skillnad från lagändringen år 2014 ämnar regeringen i det nya förslaget att tillfälligt minska antalet beviljade asylansökningar både för vuxna och för barn. På så sätt ska den svenska lagstiftningen anpassas till den Europeiska unionens minimikrav. Detta trots att barnperspektivet vid svenska asylprövningar redan i dagsläget har kritiserats. Lagen föreslås träda i kraft den 20 juli 2016 och gälla i tre år.      År 2015 genomförde jag en rättssociologisk studie med titeln ”Implementeringen av 2014 års reform av utlänningslagen: En studie av 5 kap. 6 § utlänningslagen och dess implementering på Migrationsverket”. Genom en mindre enkät- och intervjustudie riktad till anställda på Migrationsverket visade denna att en majoritet av de som arbetade med frågor som rörde barns uppehållstillstånd uppfattade att de förstod sakinnehållet i 5 kap 6 § UtlL och ville implementera det, men att det rådde delade meningar om sakinnehållet. Dessutom visade resultaten att informationskällorna varierade. Vissa uppgav att de hade fått information om hur lagrummet skulle tillämpas av Migrationsverket, medan andra uppgav att de hade fått information via kollegor eller genom externa källor såsom juristprogrammet. En intervjustudie visade att de anställda ibland fick email om att det fanns nya ställningstaganden att tillgå men studien visade också att de ofta på eget initiativ fått söka information i den interna databanken (Lifos) eller använda ”sunt förnuft” för att förstå hur tillämpningen skulle gå till. Liknande svårigheter förelåg vid tillämpningen av principen om barnets bästa i relation till paragrafen. Det tycks således föreligga viss problematik vid tillämpningen av 5 kap. 6 § UtlL.      Barn i en asylprocess befinner sig i en särskilt utsatt position och saknar reell möjlighet att påverka sin egen livssituation. Att barns asylärenden regleras och handläggs på bästa sätt är alltså i högsta grad relevant – framförallt i dessa tider då ungefär 30 miljoner barn världen över är på flykt. Det övergripande syftet med denna studie är att undersöka, och i viss mån utvärdera, reformen från 1 juli 2014, samt den planerade reformen 20 juli 2016, av utlänningslagens regler om barns synnerligen eller särskilt ömmande omständigheter. Mer specifikt utgår studien från följande frågeställningar: 1)    Hur har dessa regler utvecklats utifrån ett internt rättshistoriskt perspektiv? 2)    Vad innebär lagändringarna rättsdogmatiskt? 3)    Hur har lagändringen från 2014 påverkat de grunder som besluten fattas på i praktiken? 4)    Varför har besluten fattats på dessa grunder? 5)    Vad kan den föreslagna lagändringen den 20 juli 2016 komma att innebära?