Fast track – genväg eller senväg : En intervjustudie

Sammanfattning: Under de senaste åren har belastningen på akutsjukvården ökat, akutmottagningarna har försökt genom organisatoriska förändringar förkorta väntetiderna för patienter som behöver akutsjukvård. Socialstyrelsen har krävt att landets sjukhus inför så kallade fast track eller snabbspår. Fast track innebär att patienterna passerar förbi akutmottagningar och får en mer påskyndad undersökning och behandling. Därför har man infört en systematisk prioritering av patientgrupper med avgränsade och relativt lättdiagnostiserade åkommor. Behovet av förändringar i vården är mer tydligt i dag än tidigare. Kravet berör SOS alarm, ambulanssjukvården, den primära och kommunala vården och kräver ett snabbt samt effektivt samarbete. Tiden för diagnos och behandling förväntas där igenom bli kortare. Syftet med studien är att beskriva ambulanssjuksköterskans upplevelse vid användandet av fastställda behandlingsriktlinjer för fast track patienter.  Studien baseras på kvalitativa intervjuer och efter genomförd innehållsanalys framkom fyra huvudkategorier. Resultatet visar att fastställda behandlingsriktlinjer skapar trygghet hos ambulanssjuksköterskan men vissa fast track kan skapa otrygghet på grund av otydlighet i behandlingsriktlinjerna, att logistiken mellan berörda enheter inte alltid fungerar vilket upplevs frustrerande och upplevelsen av utebliven utvärdering samt att inte kunna påverka behandlingsriktlinjerna. Diskussionen bygger på vinsterna både för patienten och organisationen med processbaserat arbetssätt men även på tillgången och efterfrågan på ambulanssjukvårdens resurser som kan ge effekter på ambulanssjuksköterskans arbetsmiljö.