Jämkning av skadestånd vid personskada

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att undersöka gällande rätt beträffande jämkning av skadestånd respektive trafikskadeersättning vid en särskild skadetyp, nämligen personskada. Den föreliggande uppsatsen är en studie av 6:1-2 SkL samt 12 § TSL. Huvudprincipen i svensk skadeståndsrätt är som bekant att den skadelidande har rätt till full ersättning för sin förlust, men det finns en rad undantag från den nämnda principen. I uppsatsen studeras de olika förutsättningar som kan leda till en nedsättning av skadeståndet. Såväl omständigheterna på den skadelidandes sida som förhållandena på den skadeståndsskyldiges sida kan medföra avsteg från huvudregeln om full kompensation. Enligt 6:1 1 st SkL samt 12 § 1 st TSL kan ersättningen jämkas om den skadelidande själv uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har medverkat till skadan. Även enkel vårdslöshet i kombination med trafiknykterhetsbrott kan leda till jämkning av ersättningen för förarens del. Frågan huruvida jämkningsmöjligheter vid personskada borde utvidgas har varit uppe till diskussion ett antal gånger under de senaste åren men lagstiftaren har inte funnit några skäl till en sådan ändring. Möjligheten att jämka ersättningen på grund av medvållande är oftast avhängig av gränsdragningen mellan enkel och grov vårdslöshet. Omständigheterna i det enskilda fallet torde spela avgörande roll vid vårdslöshetsbedömningen. Trots vissa svårigheter att göra en gränsdragning mellan grov och annan vårdslöshet har jämkningstvister på grund av den skadelidandes medvållande blivit sällsynta idag. Både skuldgraden och parternas ekonomiska förhållanden beaktas vid fastställandet av en skälig jämkningsgrad. Praxis beträffande jämkning vid medvållande är mycket sparsam, vilket gör det svårt att dra några slutsatser om den vanligaste jämkningsgraden. Även om inget medvållande kan läggas den skadade till last kan dess skadestånd jämkas och då på grund av den skadeståndsskyldiges dåliga ekonomi. Är skadeståndet oskäligt betungande för skadegöraren kan det nedsättas enligt 6:2 SkL. De ekonomiska förhållandena på den skadeståndsskyldiges sida är av avgörande betydelse för jämkningsbedömningen. Även den skadelidandes behov av skadeståndet samt den ansvariges skuld måste beaktas vid jämkningsbedömningen. Från början var det tänkt att den allmänna jämkningsregeln i 6:2 SkL endast undantagsvis skulle tillämpas vid skador som vållats genom uppsåtliga brott men undersökning av rättspraxis visar på motsatsen. Regeln har nästan enbart tillämpats vid uppsåtliga brott. Slutsatsen i uppsatsen blir att de berörda reglerna ger godtagbart skydd både till den skadelidande och till den skadeståndsskyldige mot klart oskäliga resultat.