Tidig hanteringsträning (”imprinting”) av föl

Sammanfattning: Hästen är ett bytesdjur vars första reaktion på rädsla är att fly. För att möjliggöra säker hantering av hästar behöver de vänjas vid olika främmande stimuli och tränas till att förstå fysiska och verbala signaler. Det är även viktigt att skapa en god relation mellan häst och människa för att ytterligare minska risken för olyckor. Inom hästindustrin har en träningsmetod kallad ”imprinting” förespråkats av många, däribland upphovsmakaren och veterinären Robert Miller. Metoden innebär att fölet tränas direkt efter födseln, innan det börjar dia, genom exponering för olika stimuli och mänsklig hantering. Grundtanken är att träningen ska ske vid fyra tillfällen under fölets första två dagar i livet så att det präglas på människan och de stimuli det exponeras för. I metoden ingår bland annat att fölet masseras över hela kroppen, hovarna lyfts, det exponeras för stimuli som vatten och plastpåsar, gnuggas i munnen, näsöppningarna och öronen. Träningen pågår till fölet inte längre gör motstånd. Imprint-metodens förespråkare menar att den förbättrar fölets relation till människan och underlättar hantering senare i livet. Resultaten i de studier som utförts inom ämnet varierar dock. De positiva effekter som påvisats är ofta i form av minskad rädsla för och ökat intresse av människor samt underlättad hantering. De negativa effekter som påvisats innebär bland annat stresspåslag under själva träningen, ökad rädsla för människor, försämrad anknytning till stoet och minskad social kompetens gentemot artfränder. Detta är en sammanställning av studier om ”imprinting” eller liknande träning av föl. Syftet var att utröna eventuella positiva respektive negativa effekter samt alternativa träningsmetoder för att kunna avgöra om ”imprinting” är gynnsamt. Studiernas metoder varierade något men liknade Millers version av ”imprinting” vad gäller tidsperiod och stimuli. Testerna var också likartade och bestod ofta av exempelvis fölets agerande vid närvaro av en främmande människa och uppmätt förändring i hjärtfrekvens vid exponering för olika stimuli. I studierna medverkade olika antal föl av olika ras. Variationerna i metoder, antal medverkande föl och raser försvårade jämförande av studierna. Sammantaget var dock variationernas omfattning lika i studier med positivt respektive negativt resultat. Min slutsats är att det inte går att utesluta eventuella positiva effekter av tidig hanteringsträning (”imprinting”) av föl men att risken för negativa effekter är stor. Att istället träna fölen i samband med avvänjningen verkar öka chansen för positiva effekter och minska risken för negativa. Indirekt träning genom hantering av stoet under fölets neonatalfas (första levnadsveckan) kan vara ett ännu bättre alternativ med lägre risk för stresspåslag och större chans att skapa tillit och underlätta hantering senare i fölets liv.