En vraklagstiftning på djupt vatten? Om den oidentifierade ägarens ansvar vid miljöfarliga vrak och Vrakborttagningskonventionens eventuella påverkan på det svenska rättsläget

Sammanfattning: Uppskattningsvis ligger idag mellan 2,5 till 20 miljoner ton olja i vrak runt världens kuster. Under tusentals år har den kommersiella sjöfarten dominerat haven. Det var dock inte förrän industrialiseringen på 1800-talet som olja började användas i allt större utsträckning. I den kommersiella sjöfarten är frakt av miljöfarliga ämnen inte något ovanligt, varje dag skeppas cirka en halv miljon ton olja förbi Sveriges kuster. I Sverige är det, generellt sett, lätt att identifiera ägaren till ett vrak. I de fall en identifiering av ägaren kan göras, kan ägaren eller dess företrädare trots allt ibland vara omöjliga att hitta. Då vrakansvaret, inklusive betalnings-ansvaret för vrakåtgärder, tillkommer ägaren av vraket kan det ibland, med utgångspunkt i nyss nämnda, vara svårt eller till och med omöjligt att få betalt. Vrakrättens akilleshäl är således situationen då en ägare till ett miljöfarligt vrak inte går att identifieras eller hittas samt i slutändan är i stånd att betala. Idag finns ingen uttömmande lagstiftning på området och ett flertal rapporter har visat att rättsläget är oklart. Detta till trots att det år 2007 antogs en ny internationell konvention rörande vrakborttagning av IMO, den så kallade Vrakborttagningskonventionen. Konventionen har till syfte att försöka harmonisera vrakrätten och främja ett skyndsamt borttagande av vrak. Konventionen trädde i kraft den 14 april 2015. Trots ett flertal positiva utredningar och rapporter om en svensk ratificering av konventionen har detta inte ännu skett. Arbetet syftar till att analysera och redogöra för det internationella och nationella svenska rättsläget som ligger till grund för ansvaret vid miljöfarliga vrak. Vidare är syftet att analysera vilken påverkan Vrakborttagningskonventionen kan ha på vårt svenska rättsläge efter en eventuell ratificering av konventionen. Trots att världens ögon idag är inriktade på vilka förändringar som kan göras för vårt klimat är det på vrakrättens område mycket som återstår. En enhetlig och tydlig lagstiftning är eftersträvansvärd när det rör ansvar för miljöfarliga vrak. Vrakägaren är som huvudregel ansvarig för de åtgärder som åligger denne. I de fall ägaren inte vidtar åtgärder som denne är skyldig att utföra enligt internationell eller svensk nationell lag, har ansvaret kanaliserats genom analogier av lagstiftning, praxis, doktrin och sedvänja till stat och kommun. Konsekvenserna av detta och deras oklara ansvarighetsområden kan medföra stora risker för olika ekosystem generationer framöver. Nyligen framförda utredningar och rapporter förordar en ratificering av Vrakborttagningskonventionen. Jag ansluter mig till dessa slutsatser. Min mening är att säkerheten i våra svenska vatten på så sätt ökas.