Nazism i demokratins högborg - Nazismens påverkan på svensk juridik under perioden 1920-1945

Sammanfattning: Uppsatsen handlar om hur den svenska lagstiftningen påverkades av den nationalsocialistiska utvecklingen som skedde i Tyskland under åren 1920 – 1945. Den antar ett historiskt utvecklingsperspektiv och är uppdelad i två delar. Den första delen ger en allmän bakgrund samt pekar på de nazistiska rösterna i den svenska politiken vid den aktuella perioden och definierar begreppet nazism. Den andra delen går igenom tre rättsområden och ser hur dessa speglar den nazistiska anda som existerade i svensk politik. I Tyskland växte nationalsocialismen fram under 1920-talet men det var inte i och med detta som tankar om rasism och totalitarism fick fäste för första gången, tankarna är mycket äldre än så. Den tyska nationalsocialismen satte dock administration och lagstiftning till dessa tankar. Tyskland var dock en drivande faktor inom flera områden och Sverige hämtade mycket inspiration därifrån, att en del av lagstiftningen skulle påverkas av detta främst kulturella utbyte var ofrånkomligt. Nazism definieras främst som rasism i form av den enas ras överlägsenhet gentemot den andra, men också rasens renhet ifrån mänskliga defekter, typ handikapp och psykisk ohälsa. Termer som totalitarism, staten som en krigande organism och hatet mot kommunismen och den allmänna politiska vänsterflanken är vanliga inom nationalsocialismen. I Sverige fanns flera nationalsocialistiska partier som hade mer eller mindre direkt kontakt med sina partikamrater i Tyskland. Dessa partier fick dock aldrig någon egentlig makt på riksdagsnivå, istället stod den socialdemokratiska regeringen och höger oppositionen för de tyskvänliga inslagen i Svensk politik. Flyktingmottagningen i Sverige är vårt första exempel. Vi ser en restriktivt hållen mottagning som inte gärna tog emot flyktingar som inte visste på förhand att de kunde försörja sig i Sverige utan statligt stöd. Flyktingar sågs som extremt betungande rent ekonomiskt och den kamp som de flyende fick utstå från naziregimen förringades från svenskt håll. Man ville även kunna se direkt i passen vilka som var judar, för dessa var det då ännu svårare att få komma in i landet. Denna restriktivitet fick sitt slut när Danmark och Norge blev ockuperade och Sverige såg det som sin plikt att dessa skulle få söka skydd i landet, detta gjorde att lagstiftningen luckrades upp och det blev lättare för alla flyktingar att ta sig till Sverige. Rasbiologin sågs i Sverige som vilken vetenskap som helst, den fick sitt eget institut och stöd från staten. Vissa rasers överlägsenhet i vissa områden sågs som självklar, liksom att vissa kulturella grupper var mer benägna att till exempel begå brott. Det fanns även en rädsla för vad som kunde hända om man inte satte stopp för människor med svåra fysiska sjukdomar eller människor med psykiska åkommor att föröka sig. Just de psykiska åkommorna antog termer som ”sinnesslöhet” som var en väldigt vag bedömning som många människor kunde falla under. Konsekvenserna för dessa var tvångssteriliseringen med stöd i de två steriliseringslagarna från 1934 respektive 1941 samt kastreringslagen från 1944. Frivillighet ställdes upp som huvudregel men i praktiken var tvångsinslaget påtagligt. Även inom pressfriheten ser vi klar influens från tyskt håll. Naziregimen hade ständig korrespondens med svenska staten och gjorde klart att man ville att Sveriges regering skulle arbeta för att tona ner kritiken som fördes i den svenska pressen. Flera försök gjordes utav regeringen genom bland annat tryckfrihetshetsåtal, transportförbud och konfiskering. Samtliga metoder misslyckades fatalt och försöken sågs efter kriget som stora misslyckanden både med tanke på deras bristande resultat, som statens svek gentemot pressfriheten. Konsekvensen blev en ny tryckfrihetsförordning 1949 med långtgående friheter. Det är svårt att exakt peka på vilka lagstiftnings mönster som har direkt anknytning till den nationalsocialistiska utvecklingen i Tyskland och vad som kan härledas till de synsätt som delades av allmänheten vid denna tidpunkt. Att Tyskland dock var en huvudsaklig aktör och en stark influens för Sverige är det ingen fråga om. Mycket av Sveriges vilja att vara Tyskland och naziregimen till lags vid denna tidpunkt får härledas till rädslan att bli indragen i kriget, en rädsla som späddes på ju närmare kriget kom, också en tyskvänlighet genom kulturella likheter nationerna emellan har säkert spelat in. Avslutningsvis ska sägas att Sverige ändrade inriktning i sin relation till Tyskland någon gång under 1943 då krigslyckan hade vänt till de allierades fördel, och historierna om naziregimens behandling av våra grannländer tillsammans med ökad kunskap om förintelsen och förhållandena i koncentrationslägren nådde Sverige. Sverige tonade ner sin aggressiva sterilisering, öppnade upp gränserna och tog avstånd från sin egen restriktiva pressfrihetspolitik.