Aktiva åtgärder -inte tillräckligt aktiva? En undersökning av Region Skånes Likabehandlingsplan i ljuset av den svenska och den internationella lagstiftningen

Sammanfattning: Denna uppsats består av två delar. Den första delen behandlar vad som sker då en likabehandlingsplan på en offentlig myndighet, i detta fall Region Skåne, utökar rättigheter för persongrupper som inte är skyddade enligt lag. Den gör en utblick över internationell rätt och EU-rätt för att söka ytterligare ledning till hur rätten ser ut i ett vidare perspektiv. Då det inte är självklart vad som gäller har jag tagit hjälp av juristen och rättsteoretikern Wesley Newcomb Hohfeld för att utreda vad som på ett mer teoretiskt plan kan anses vara ”rätt” när utfästelser inte går att kräva ut på det sätt lagen är konstruerad. Hohfelds teori utgår från att den som utger en rättighet också genom detta handlande har en skyldighet att se till att den som rättigheten riktar sig mot kan tillgodogöra sig denna. På detta sätt förs resonemang kring rättigheter och skyldigheter, givna i lag eller i en likabehandlingsplan och dess rättsliga status. I framställningen behandlas även den rätt som eventuellt kan utkrävas enligt kollektivavtal och avtalsrätt. Resultaten jag presenterar av den primära frågeställningen är att det råder diskrepans mellan diskrimineringslagens definition av persongrupper i aktiva åtgärder och Likabehandlingsplanens dito. Jag kommer att presentera hur en grupp av arbetstagare eventuellt ändå skulle kunna få rätt enligt Likabehandlingsplanen trots att lagen beskriver en annan situation genom att Likabehandlingsplanen ses som en del av det individuella arbetskontraktet. Den andra delen av uppsatsen handlar om det intresse som finns, både hos mig och i samhället, att på det sätt Region Skåne har skrivit sin Likabehandlingsplan utvidga persongruppen som ingår i de aktiva åtgärder som är beskrivna i 3 kap. i diskrimineringslagen. Resonemang förs om huruvida denna grupp bör utvidgas i lagtext. Både för- och nackdelar med en sådan reglering kommer att behandlas utifrån aktuell SOU och dess remissvar. Resultaten av den andra delen av undersökningen visar på att flera utredningar förespråkar att alla diskrimineringsgrunder ska få utökat skydd under aktiva åtgärder, och även om frågan idag är oviss verkar trenden gå mot skyddslagstiftning på området. Avslutningsvis förs en diskussion om hur en sådan skyddslagstiftning skulle kunna se ut och vilka konsekvenser detta skulle kunna medföra. Mitt förslag utgår ifrån att om man gör lagen enklare att följa för arbetsgivarna så kommer denna också att följas på avsett sätt. Det kommer att bli svårigheter att bevisa brott mot 3 kap. DL i den del där det inte går att mäta om någon har en egenskap som är en uppräknad diskrimineringsgrund, men detta borde gå att lösa på samma sätt som bevisbördan i övriga diskrimineringsmål enligt 2 kap. DL löses idag.