Trafiksäkerhet i ambulansens vårdutrymme under prioritet-1 transport till sjukhuset : en enkätstudie

Sammanfattning: Ambulanssjukvården är idag en högteknologisk del av den svenska vårdkedjan där patienten ska förväntas möta samma vårdkvalité som i den övriga vården. Ambulansen är utformad till ett vårdrum där patienten ska kunna vårdas, behandlas och transporteras till sjukhus på ett säkert sätt. Prioritet-1 transport innebär att ambulansen med siren och/eller blåljus påkallar fri väg för att snabbt kunna ta sig till skadeplats och patient, eller snabbt kunna transportera patient till sjukhus. Dessa transporter innebär att ambulansen framförs i hastigheter över rådande hastighetsbestämmelser, och utgör en trafiksäkerhetsrisk för både omgivning, personal i ambulansen och patienten. Tidigare forskning har visat att majoriteten av ambulansrelaterade olyckor uppkommer under prioritet-1 transporter. Samtidigt som det innebär en flerfaldigt förhöjd risk för skador med dödlig utgång för personalen i vårdutrymmet vid dessa olyckor jämfört med personal i förarhytten. Detta förklaras av ambulansens design och tekniska utformning samt låg grad av bältesanvändning hos vårdande ambulanspersonal. Ambulanspersonalen har beskrivit att de vid omhändertagandet av den kritiskt sjuke patienten behöver vara obältade under transporten för att utföra avancerad och livsuppehållande behandling under transport. Att transportera patienter är en av de huvudsakliga uppgifterna i dagens ambulanssjukvård, och i ambulanssjuksköterskans kompetensbeskrivning beskrivs att denne ska kunna transportera patienten på ett patient- och trafiksäkert sätt. Studiens syfte var att beskriva sjuksköterskors bedömning av trafiksäkerheten i ambulansens vårdutrymme under prioritet-1 transport till sjukhus. En webenkät utformades för att undersöka sjuksköterskors bedömning av tre identifierade trafiksäkerhetsrisker i vårdutrymmet, den obältade vårdaren, den obältade patienten samt förekomsten av lösa föremål. Resultatet visade en låg bältesanvändning för vårdande sjuksköterska under transport, en hög bältesanvändning för patienten samt en hög förekomst av lösa föremål i vårdutrymmet. Sjuksköterskans utbildning påverkade inte bältesanvändningen för vårdaren, bältesanvändningen för patienten eller förekomsten av lösa föremål. Dock visade resultatet att specialistsjuksköterskorna inom ambulanssjukvård, bedömde trafiksäkerhetsrisken högre för patienten vid de tillfällen då vårdaren var obältad, än de grundutbildade sjuksköterskorna. Vidare ansåg flera av respondenterna att tidsintervallet då hen var obältad och förekomst av lösa föremål utgjorde en högre risk för vårdande sjuksköterska än för patienten. Det var författarnas slutsats att prioritet-1 transporter med ambulans framförs i höga hastigheter, detta med ökad skade-och mortalitetsrisk för ambulanspersonal och patient vid en eventuell kollision. En markant lägre bältesanvändning hos ambulanspersonalen i vårdutrymmet jämfört med nationell data av civila bilister i Sverige, samt av ambulanspersonalen upplevd dålig fordonsdesign med lösa föremål som följd ökar skaderisken ytterligare. Ambulanspersonalen saknar kunskap kring de risker det innebär att färdas obältad i ett fordon, samt kunskap kring de skador lösa föremål kan åstadkomma vid eventuell skadehändelse med involverad ambulans. Vårdmiljön i ambulansen har stor förbättringspotential, där design och utformning kan minska behovet av vårdarens rörlighet och förekomsten av lösa föremål. Kunskap kring trafiksäkerhet och dess betydelse för patient och vårdare behöver ökas hos den operativa ambulanspersonalen. Nyckelord: prehospital, trafiksäkerhet, utryckningskörning, bältesanvändning, lösa föremål