Kommisionen på krigsstigen - En rättsanalys av kommissionens tillämpning av statsstödsreglerna i skattemål

Sammanfattning: Att multinationella koncerner ägnar sig åt aggressiv skatteplanering har under det senaste decenniet blivit en självklarhet. De kan genom att utnyttja olikheter i ländernas skattelagstiftning planera sin beskattning och allokera kostnader till ett högskatteland och intäkter till ett lågskatteland för att på så vis behålla en större del av vinsten inom koncernen. Det har uppdagats i flertalet journalistiska läckor och sedan 2013 varit en hjärtefråga för kommissionen. Ett verktyg som många multinationella koncerner tillämpat vid deras skatteplanering är prissättningsbesked, så kallade advanced pricing agreements. Med hjälp av dessa har bolagen på förhand fått ett besked om hur deras transaktioner kommer bedömas enligt armlängdsprincipen vid tillämpning av nationell lag samt eventuella gällande skatteavtal. Kommissionen har därför sedan 2015 riktat in sig på dessa prissättningsbesked för att sätta stopp för den typen av skatteplanering som hotar den inre marknadens fria konkurrens. Kommissionen har genom att tillämpa sin kompetens inom området av olagligt statsstöd angripit denna typ av skatteplanering. Hittills har kommissionen fattat beslut om återkrav av skatt i fem mål avseende prissättningsbesked, genomgående i målen har prövningen utmynnat i en bedömning av huruvida den ansvariga myndigheten i staten tillämpat armlängdsprincipen på ett korrekt sätt. Syftet med förevarande uppsats är att presentera de grundläggande rättsliga principerna som råder inom skatterätten och därutöver analysera kommissionens angreppssätt i relation till dessa principer för att utvärdera den juridiska hållbarheten i angreppssättet. Sammanfattningsvis kan konstateras att kommissionens metod inte är juridiskt hållbar. Huvudsakligen då skatterätten är ett område som präglas av lagpositivism och förutsägbarhet. Armlängdsprincipen är dessutom inte en rättsligt bindande norm och inte heller en fast vetenskap vilket innebär att ett mått av felmarginal normalt får anses acceptabelt. Vidare har kommissionen format sin metod vid selektivitetsbedömningen, som utgör den huvudsakliga prövningen vid tillämpningen av artikel 107.1 FEUF, för att passa utfallet de eftersträvar. De har därigenom frångått allmän praxis kring vad som utgör en jämförbar situation och ersatt det med en tillämpning av armlängdsprincipen.