När en våldtäkt mot ett barn är mindre allvarlig - En studie om gränsdragningen mellan rubriceringarna våldtäkt mot barn och sexuellt utnyttjande av barn

Sammanfattning: Genom en större lagreform, från år 2004, infördes nya bestämmelser i 6 kap., bland annat i syfte att förstärka skyddet för barn mot sexuella övergrepp. En av dessa var bestämmelsen om våldtäkt mot barn som bland annat kriminaliserar samlag eller med samlag jämförlig handling med barn under femton år. En lindrigare form av våldtäkt mot barn, sexuellt utnyttjande av barn, infördes med samma reform. Denna är avsedd att tillämpas restriktivt, och tar sikte på situationer då offret är nära åldern för sexuellt självbestämmande och samlaget eller den med samlag jämförliga handlingen sker frivilligt och ömsesidigt. Uppsatsens syfte är att undersöka gränsdragningen mellan dessa två brottsrubriceringar. Uppsatsens frågeställningar lyder ”Vilka omständigheter kan göra att brottet, våldtäkt mot barn, är att ses som mindre allvarligt?” och ”Är rättstillämpningen förenlig med lagstiftarens intentioner vid gränsdragningen av de två brotten”. Uppsatsen anlägger en typ av barnperspektiv som grundar sig i vetskapen om att barn och tonåringar lever i särskild utsatthet och är benägna att ta risker på ett annat sätt än vuxna. Lagmotiven ger ut vissa motsägelsefulla uttalanden beträffande barns förmåga att samtycka till och frivilligt delta i sexuella handlingar. Det hävdas att barn aldrig kan samtycka till sexuella handlingar, men också att man ska beakta frivilligheten för att kunna utröna huruvida den lindrigare bestämmelsen blir tillämplig i stället. Högsta domstolen har vid några tillfällen fått göra avvägningar mellan dessa två rubriceringar i sin bedömning. I nästintill samtliga av de i uppsatsen redogjorda fallen har domstolen dömt den tilltalade för den lindrigare formen, det vill säga sexuellt utnyttjande av barn. Omständigheterna som gjort att domstolen dömt till den lindrigare formen har främst varit målsägandens ålder, huruvida handlingen var frivillig från målsägandens sida samt huruvida gärningsmannen uppfattade handlingen som frivillig från målsägandens sida. De två första avgörandena som kom efter reformens ikraftträdande är omdebatterade. I synnerhet har frivillighetsaspekten diskuterats. Min åsikt är att Högsta domstolens rättstillämpning inte är helt förenlig med lagförarbetena, särskilt med tanke på den i lagmotiven tydliga utgångspunkten att barn under femton år inte kan samtycka till sexuella handlingar. Lagstiftarens intentioner är emellanåt svåra att tolka, och uttalandena om frivillighet är ibland motsägelsefulla. Men mot bakgrund av det tydliga syftet med regleringen, att förse barn med ett starkare skydd mot sexuella övergrepp, finner jag att domstolen har varit för milda i brottsrubriceringsfrågan.