Klackarna av för den döde : En jämförande studie av romers och svenska kyrkans syn på döden

Sammanfattning: Sammanfattning Inom svenska kyrkan finns inga särskilda restriktioner att ta hänsyn till vid vård i livets slutskede. Dock kan patienten ha önskemål om att fira nattvard, ha enskilt samtal med präst samt önska att förbön hålls i hemförsamlingen. Romernas traditioner kring vård i livets slutskede kretsar till största del kring renhetssystemet men även kring rädslan att påverkas av gajé. Man tar själv hand om sina släktingar och de som är så sjuka att sjukhusvistelse krävs besöker man frekvent. Traditionen bjuder att så kallade sanningar skall undanhållas den som ligger för döden, man får inte ta hoppet från patienten. Dessutom tror romer att man kan framkalla döden om man talar om den. Romer vill ha en präst vid dödsbädden som kan be för dem och inom vissa grupperingar delar även prästen ut nattvard. Svenska kyrkan har inga specifika traditioner eller regler kring omhändertagandet efter döden. Det är de rådande bestämmelserna på den institution patienten spenderat sin sista tid, som avgör hur proceduren går till. Sker dödsfallet i hemmet kontaktas begravningsbyrå. Det vanligast förkommande, vad gäller tvagning och klädnad, är att det sköts av någon utomstående framför familjen. Traditionerna efter döden är även de starkt påverkade av renhetssystemet hos romerna. Man utbrister i högljudd klagan när någon dött, vilket följs av att den döde placeras på ”lit de parade” i ett till tre dygn. Döden är extremt oren och därmed gör romer sig av med allt som tillhört den döde och kläderna bränns eller kastas i vatten. Sker dödsfallet i hemmet bor man inte gärna kvar där, utan flyttar. Förutom svenska romer, finns ofta önskemål om att själva tvätta och klä den avlidne och man klär denne i nya kläder, smycken och skor, vilka klacken avlägsnas på. Ett tecken på att den döde inte skall gå igen. Vad gäller obduktion och transplantation finns det inom svenska kyrkan inga restriktioner kring detta. Vad romerna anbelangar är transplantation och obduktion något man vänder sig emot, vilket beror på att dessa ingrepp anses bidra till att den döde får svårt att vila. Hos svenska romer ser man dock undantagsfall när det kan vara berättigat med obduktion och transplantation. Inom svenska kyrkan föregås begravningen av pastorala kontakter där de efterlevande får möjlighet att själva vara med att utforma gudstjänsten, samt kunna ge uttryck för sin sorg och saknad. Både kremering och jordbegravning utförs och gudstjänsten brukar följas av en minnesstund, där önskemål om prästens närvarande brukar finnas. Hos romerna är det av stor vikt att begravningen sker så snabbt som möjligt och det brukar inte ta mer än tre dygn efter dödsfallet. Alla skall jordbegravas, dock krävs att man ovanpå kistan ställer antingen en tom kista till, alternativt en stor låda, vilket skall underlätta för den döde att andas. Efter begravningen hålls gemensam måltid, där den döde hedras genom en tom plats, vilken ingen får sitta bredvid.