När en person med demenssjukdom slutar äta : En litteraturstudie utifrån sjuksköterskans perspektiv

Detta är en Kandidat-uppsats från Ersta Sköndal högskola/Institutionen för vårdvetenskap; Ersta Sköndal högskola/Institutionen för vårdvetenskap

Sammanfattning:

Bakgrund: Personer med demenssjukom får ofta i sjukdomsförloppet problem att äta och insatser för att behålla personens nutritionsstatus kan bli aktuella. En vanlig sådan insats som diskuteras är enteral nutriton i någon form. Då en person med demenssjukdom tappar sin förmåga att kommunicera och även den kognitiva förmågan att ta egna beslut ställs sjuksköterskor inför en svår arbetsuppgift. Att ta ställning till om det är etiskt riktigt att starta enteral nutrition eller om det är etiskt riktigt att acceptera matvägran är en av de svåraste dilemman en sjuksköterska kan ställas inför. Syfte: Att beskriva sjuksköterskans möjligheter att bevara autonomi hos personer med demenssjuksom vid enteral nutrition. Teroretisk utgångspunkt: Begreppet autonomi är den teoretiska utgångspunkten som används i resultatdiskussionen.  Metod:  En litteraturstudie inspirerad av Fribergs analysmodell inkluderande  nio vetenskapliga artiklar med fokus på sjuksköterskans möjligheter att bevara autonomin hos personer med demenssjukdom vid enteral nutrition. De vetenskapliga artiklarna har valts ut efter passande sökord så att svar på syftet kunde ges. Resultat: Sjuksköterskor upplever att de känner personen med demenssjukdom väl då de spenderar mycket tid tillsammans med denne. Den kunskap sjuksköterskan har om personen med demensjukdom anser alla är viktig i beslutet om enteral nutrition. Det råder delade meningar om den används eller inte och det finns en rädsla och osäkerhet kring ämnet som många sjuksköterskor känner sig obekväma i. Evidensbaserad kunskap saknas och kommunikationen mellan sjuksköterska, läkare och närstående anses vara viktig för att bästa beslutet bör tas. Diskussion: För att kunna bevara autonomin hos en person med demenssjukdom vid enteral nutrition krävs en ökad förståelse kring problemet och ett bra samarbete mellan alla inblandade. Det verkar vara behövligt att öppet kommunicera kring problemet då sjuksköterskorna anser att de bör ta en större roll men inte tillåts. Genom att öppet kommunicera kring ämnet kan även rädslan och osäkerheten i ämnet minskas.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)