Förhalning av rättegång som missbruk av processen

Sammanfattning: Parter i dispositiva tvistemål kan ofta vinna taktiska fördelar genom att förhala en slutgiltig lösning av tvisten. En mängd olika metoder för att förhala står den part till buds, som är beredd att tumma på rättegångsbalkens regelverk och är beredd att sätta egenintresset före intresset av att god rättskipning främjas. Fenomenet förhalning har inte rönt särskilt stor uppmärksamhet i svensk processrättslig litteratur och det finns ytterst begränsade empiriska data att utgå från, särskilt för svenska förhållanden. I uppsatsen diskuteras några teoretiska och metodologiska problem ingående, bland annat med hänsyn till bristen på empiri. Staten har ett ansvar, bl.a. enligt Europakonventionen för de mänskliga fri- och rättigheterna, att ordna rättegångsförfarandet så att obstruktion från ena partens sida inte drabbar hans motpart i sådan utsträckning att dennes rätt till rättegång inom skälig tid, enligt artikel 6 (1) kränks. Enligt konventionens artikel 13 gäller även, sedan domen i målet Kudla mot Polen, att staten har en skyldighet att erbjuda ett effektivt rättsmedel mot påstådda kränkningar av rätten till rättegång inom skälig tid. I uppsatsen analyseras rättegångsbalkens regelsystem ur detta perspektiv. En mängd regler analyseras, vilka syftar till att skynda på processen. En distinktion görs mellan preventiva regler och regler som ger domstolen möjlighet att reagera och rikta en sanktion mot en förhalande part. Av dessa grupper är den förra dominerande i rättegångsbalken, även om sanktionsreglerna sannolikt kan utnyttjas i högre grad än vad som sker idag. Rättegångsbalkens regler jämförs med skiljeförfaranden och amerikanska processrättsliga regler för att visa två möjliga vägar för att effektivisera rättegångsförfarandet, med avseende på förhalningsproblematiken. Skiljeförfarande erbjuder ett mer flexibelt system, där skiljemännen normalt ges större makt att anpassa processen efter tvisten och parternas processföring. Preklusions- och avvisningsreglerna i skiljeförfarande jämförs med Rättegångsbalkens motsvarigheter och befinns vara betydligt strängare. Det visas att de amerikanska reglerna, måhända något överraskande, vid ett närmare påseende, inte skiljer sig så mycket från de svenska. Den främsta skillnaden ligger i att domaren i den amerikanska domstolen har flera sanktioner att välja på än hans svenska kollega. Sanktionerna är också i någon mån strängare, men inte väsensskilda från de sanktioner som redan finns enligt rättegångsbalken. Några element i den amerikanska processen lyfts också fram som möjliga att införa i rättegångsbalken. Inga konkreta förslag lämnas dock de lege ferenda.