Jura Novit Arbiter? -En studie av parternas kontroll över rättstillämpningen i skiljeförfaranden

Sammanfattning: Skiljeförfaranden har en privilegierad ställning i förhållande till andra privata tvistlösningsmetoder, bland annat därigenom att skiljeavtal kan åberopas som rättegångshinder i ordinära rättegångar och att skiljedomar äger rättskraft på samma sätt som vanliga domar. I utbyte mot denna position har lagstiftaren ansett sig nödgad att inskränka partsautonomin i förfarandet, bland annat genom att ställa krav på att en grundläggande rättssäkerhetsnivå ska garanteras av skiljemännen. Kravet på rättssäkerhet upprätthålls ytterst genom parternas möjlighet att föra talan om upphävande av skiljedom. Bland annat är utgångspunkten att prövningens ramar på samma sätt som i allmänna domstolar ska bestämmas av vad parterna yrkat och åberopat. En skiljedom kan upphävas efter talan om klander ifall den utdömda rättsföljden går utöver parternas yrkanden respektive medgivanden eller om avgörandet har grundats på icke åberopade rättsfakta. I denna uppsats undersöks särskilt hur långt parternas kontroll över rättstillämpningen sträcker sig i skiljeförfaranden jämfört med i ordinära rättegångar. I ordinära rättegångar tillämpas principen jura novit curia, vilket innebär att de allmänna domstolarna som utgångspunkt är helt obundna av partsanvisningar med sikte på rättstillämpningen. Tvärtom har domstolarna en plikt att känna till vad lagen stadgar, och de anses som utgångspunkt ha en skyldighet att döma utifrån gällande rätt, oaktat parternas synpunkter. Detta rättstillämpningsmonopol motiveras framförallt av hänsyn till parternas rättssäkerhet, men också utifrån ett antal allmänna intressen. Exempelvis antas att de allmänna domstolarna i alla typer av mål har en handlingsdirigerande funktion. För att undvika överraskande domar äger parterna viss rätt att ta del av och yttra sig över de rättsregler som kommer att tillämpas. I denna uppsats dras slutsatsen att principen jura novit curia som utgångspunkt ska upprätthållas också i skiljeförfaranden. In dubio står det således skiljemännen fritt att använda sig av rättssatser som inte har åberopats av endera parten, och det ankommer inte i första hand på parterna att förebringa bevisning om innehållet i gällande rätt. I internationella skiljeförfaranden är viss försiktighet påkallad, emedan vissa rättssystem fordrar att parterna har åberopats en rättsregel för att denna ska få tillämpas. En skiljedom kan dock inte i något fall upphävas därför att skiljemännen har gått utöver parternas ensidiga åberopanden i detta avseende. Tvärtemot vad som gäller i ordinära rättegångar, har parterna däremot möjlighet att genom överenskommelser kontrollera ramarna för skiljemännens bedömning av tvisten. De kan exempelvis begränsa prövningen till ett visst lagrum, bestämma hur en viss regel ska tolkas eller fastslå att tvisten ska prövas utifrån billighet. Också i skiljeförfaranden anses parterna äga viss rätt att ta del av och yttra sig över tillämpliga rättsregler. Det är dock oklart huruvida brister i detta avseende kan medföra upphävande av en skiljedom.