Vad är barnets bästa? En diskursanalytisk studie av principen i vårdnadsmål

Sammanfattning: Förevarande uppsats behandlar vårdnadsregleringen i 6 kap. föräldrabalken (1949:381) och huvudsakligen principen om barnets bästa. Den finns i 6 kap. 2 a § FB som stadgar att barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad. Att objektivt fastställa vad som är barnets bästa är idag inte möjligt. Vissa riktlinjer för domstolens bedömning finns i lag och förarbeten. Men lagstiftaren har i slutändan låtit ansvaret ligga på domstolen respektive socialnämnden att göra bedömningen om vad som är barnets bästa i varje enskild situation. Principen är därmed ämnad att få sitt innehåll i tillämpningen. Lagstiftarens motvillighet till att närmare ange innebörden av principen har motiverats av rädslan att domstolens flexibilitet skulle gå förlorad, om man i lag förtydligade vad som menas med principen om barnets bästa. Syftet med framställningen blir vidare att undersöka innebörden av principen om barnets bästa i vårdnadsmål. Till min hjälp har jag använt mig av ett rättsvetenskapligt samt ett diskursanalytiskt angreppssätt. Uppsatsen börjar med en deskriptiv del med en rättshistorisk bakgrund av barnrättens utveckling. Vidare studeras även den internationella samt nationella rätten, där jag genom en rättsvetenskaplig metod försöker redogöra för betydelsen av principen om barnets bästa. Uppsatsens andra del består av en diskursanalys av det familjerättsliga materialet, utifrån Michael Foucault diskursteori. Inspiration till metoden hämtas även från Norman Faircloughs kritiska diskursanalys. Uppsatsens tredje del består sedan av en diskursanalys av konkret rättstillämpning, bestående av publicerade vägledande rättsfall från och med 2006 års vårdnadsreform. I uppsatsens avslutande del konstateras att de olika diskurser som framgår av det familjerättsliga materialet, återfinns i analysen av rättstillämpningen. Trots att lagstiftarens mål är flexibilitet blir detta inte fallet i realiteten, då de diskurser som framgår av rätten blir uttömmande och inte exemplifierande. Det konstateras även att diskurserna konstruerar subjektet, barnet, på olika sätt. Den diskurs som tydligast sätter barnet i fokus är diskursen om barnets vilja. Men då den är en atypisk diskurs i rättstillämpningen, begränsas barns handlingsutrymme. Problemet anses bottna i att en splittrad syn på barnet finns enligt rätten. Sammanfattningsvis konstateras att för att det subjekt som lagstiftaren anser vara huvudperson i mål om vårdnad, verkligen ska bli det, krävs tydliga utgångspunkter om vad som är barnets bästa, samt att barnets vilja får en central plats vid bedömningen om barnets bästa.