Vem bestämmer på demensboendet? - En analys av dementa personers rättsliga ställning i deras kontakt med vård och omsorg

Sammanfattning: Uppsatsen kretsar kring diskussionen om dementa personers rättsliga ställning i deras kontakt med vård och omsorg. Det allmänna har en skyldighet att skydda utsatta individer och ge dem möjlighet att leva ett värdigt liv. Samtidigt är ett centralt värde att vård och omsorg ska bedrivas med respekt för människors självbestämmande och integritet. Den enskildes delaktighet vid utformandet och genomförandet av sin egen vård och omsorg är en nyckel för att uppnå lagstiftarens krav på vård och omsorg av god kvalitet. Rätten till självbestämmande innebär också att den enskilde alltid måste samtycka till det allmännas insatser, oavsett om det handlar om ett medicinskt ingrepp, en omvårdnadsåtgärd eller någon annan form av socialt bistånd. För att samtycket ska betraktas som giltigt i lagens ögon måste det vara informerat. Kort sagt innebär detta att den enskilde måste förstå vad denne samtycker till. För dementa personer som, på grund av sin mentala funktionsnedsättning, många gånger inte har tillräcklig beslutsförmåga för att kunna lämna ett giltigt samtycke innebär detta ett problem eftersom lagen, förutom i undantagssituationer, inte reglerar hur beslut som rör vård och omsorg ska fattas när den enskilde inte kan lämna ett informerat samtycke. Vidare konstateras att många åtgärder som vidtas inom äldreomsorgen innebär en inskränkning av den enskildes fri- och rättigheter som skyddas av Regeringsformen (RF) och den Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR). Båda regelverken föreskriver att alla inskränkningar av den enskildes fri- och rättigheter måste ha stöd av lag. Många åtgärder strider således mot RF och EKMR då svensk rätt i de flesta fall inte reglerar beslutsfattande i vård och omsorg när den enskilde inte har förmåga att själv samtycka. Ett alternativ tvångsvårdslagstiftning, som många gånger kan förmodas vara en alltför ingripande åtgärd med hänvisning till proportionalitetsprincipen, är regler om ställföreträdarskap inom vård och omsorg. De svenska reglerna om ställföreträdarskap i föräldrabalken är dock inte anpassade för sådana beslut då reglerna varken kräver att ställföreträdare ska försöka samråda med den enskilde eller ta hänsyn till den enskildes önskningar när denne inte är beslutsförmögen. Författaren anser därför att det i dagsläget är lämpligt att ställföreträdare inte är behöriga att fatta beslut om vård- och omsorgsinsatser för den enskilde – även om reformer som utvidgar ställföreträdares behörighet till att besluta i dessa frågor både är nödvändiga och önskvärda. Sammantaget konstateras att det finns stora luckor i svensk rätt vilket ofta leder till att ingen är behörig att fatta beslut eller samtycka till de insatser som dementa personer är i behov av för att kunna leva ett tryggt och värdigt liv. Dessutom leder avsaknaden av reglering om hur beslut ska fattas till att dementa personers integritet i ökad omfattning riskerar att kränkas då lagen i för liten omfattning garanterar att den enskildes vilja och önskningar beaktas när andra fattar beslut gällande dennes vård och omsorg.